CARNAGE
Cnema
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Jodie Foster, Kate Winslet, Christoph Waltz, John C. Reilly m.fl.
4 klappor
Yasmina Rezas pjäs Blodbadets gud (The God of Carnage) är som skräddarsydd för att filmas av Roman Polanski. I det här kammarspelet finns äktenskapskonflikten och provkartan på mänskliga brister, den hotfulla stämningen och den svarta humorn, den psykologiska realismen och karikatyren - allt som Polanski ägnat sig så ofta åt. Filmen har blivit briljant spelad sedesatir och svart fars i högt tempo. I texten har Polanski hittat chock och provokation, sånt som han alltid visat upp på i film. Regisserar gör han som en gammal mästare, som utan ansträngning använder fotots och klippningens grunder för att ingjuta nervigt liv och stor oro i det som två gifta par gör och säger i en lägenhet i New York.
De är där för att göra upp i godo kring ett slagsmål med blodvite mellan två av parens barn. Trots försök att vara hövliga och mogna kommer de inte överens i skuld- och försoningsfrågan. Samtalet blir ett långt gräl, där allas svagheter och allt som förtigits i äktenskapen dras fram i ljuset. Tonen blir snabbt förskräcklig och rolig på samma gång. Hätskhet, bitterhet och misstro råder en drivhusatmosfär, som Polanski skildrat ofta. En poäng, att äktenskap är svårt, har gjorts på liknande sätt hos Norén och Strindberg, och i Vem är rädd för Virginia Woolf?. En annan poäng, att människor är snabb att ta till våld, påminner om Flugornas herre, som förmodligen är densamme som blodbadets gud. Kring spyor och åverkan på dyra prylar uppstår illgrinande sjuk humor som i typisk Polanskistil visar upp hur småaktiga och futtiga stressade människor kan bli.
Alla spelar mycket bra, men bäst är Kate Winslet och John C. Reilly. Hon är mest sansad och osjälvisk, den som är minst elak och mår sämst av samtalet och sitt äktenskap. Winslet spelar den mest tragiska rollen, och det gör hon med ett fint brett register, mycket rikare än i t.ex. Mildred Pierce på TV. Hon är den minst karikerade typen, bredvid Reilly som bakom sin pratglada bussighet är en äktenskapshatande machotyp.
Jodie Foster ger rika prov på sin stora begåvning i sitt porträtt av en fredsälskande idealist som har nära till sammanbrottet. Mot slutet blir hennes mimik och plastik grotesk, så som Polanski ofta vill ha det, fast hon kanske faller lite ur ramen spelmässigt. Hennes motpol är advokaten, en ointresserad ironiker som ser våld som naturligt och helst talar i mobiltelefon om hur han ska försvara ett läkemedelsföretag som säljer skadlig medicin. Christoph Waltz visar sig, liksom i Inglorious Basterds, vara expert på att spela hövligt arrogant och sarkastisk.
Carnage liknar flera tidigare Polanskifilmer. Mest av allt Kniven i vattnet (1962) men även bitar av Cul-de-Sac - djävulsk gisslan (1965) och Bitter Moon (1992). Hot och ångest i bostäder är även i övrigt vanligt i hans filmer, från Hyresgästen (1976) till Rosemarys baby (1968) och Repulsion (1965). Carnage är ännu en av hans filmer om hur ondska och elände kan drabba oss mitt i vardagen.
