De första tonerna är trevande. Så försiktiga att de nästan låter taffliga.
Tanken, vad är det nu katten släpat in, eller snarare vad är det nu Pg.lost släpat hit från Kina?, hinner flimra förbi i undermedvetandet. Sen exploderar Wang Wen. I ett tordön lika vackert som det är uppfordrande.
De kinesiska postrockarna, som gjort en avstickare från sin turné med japanska Mono för att fira vinylsläpp (för en skiva som ännu inte hunnit anlända från tryckeriet) tillsammans med Norrköpingsorkestern, har en unik stil. Utan att bryta av särskilt mycket från det mönster som omgärdar just postrock lyckas de mana fram något egensinnigt. Stämningar byggs upp och raseras om vartannat med ett musikaliskt handlag som bitvis är ganska våldsamt, men som aldrig tappar kontakten med det finstämda.
När samplingar på vad jag antar är kinesiska tränger sig in i den redan burdusa ljudbilden blir det extra intressant. Då går kinesernas musik hand i hand med de surrealistiska videoklipp och färgmönster som konstant visas på LED-skärmen längst bak på scenen.
Wang Wen är imponerande, de är tighta och de lämnar en god eftersmak när de knallar av scenen.
Men sen kliver Pg.lost på och gör något som är oerhört svårt efter den kinesiska uppvisningen. De höjer ribban. De höjer den rent av markant.
Gruppen har vid det här laget växt till en grymt sammansvetsad livemaskin som är väldigt tight och samtidigt har en oerhörd fingertoppskänsla för eleganta och vackra detaljer.
De inleder med ett par nykomponerade bitar och det hela är smått hypnotiskt. Jag bländas inte enbart av den sprakande LED-skärmen, utan samtidigt av den musikaliska briljansen. Detaljrikedomen. Känslan. Precis allt finns i de nya spåren.
Det hela är ett skådespel för sig. Basisten Kristian Karlsson vaggar maniskt i mitten. Gustav Almberg står och myser ute på sin flank samtidigt som gitarrkollegan Mattias Bhatt inte bara värker fram vackra toner utan samtidigt lyckas se ut som den självklaraste av alla sköna rockstjärnor. Allt samtidigt som Martin Hjertstedt i suddig kontrast framför videoskärmen gjuter fundamentet till den hänförande musiken med finessrikt trumspel.
- Jag tror den här heter "Sheaves", förlåt, men jag har så svårt att komma ihåg, konstaterar Almgren inför avslutningslåten och jag tror också att det är "Sheaves", men gitarristen är helt och hållet förlåten.
Bandet blandar gammal med nytt, men låtarna är helt och hållet underställda helheten. De flyter i varandra och bildar en helhet av postrock när den är som allra, allra bäst. Vad det är för låtar som framförs spelar ingen roll.
Det blir lite rumphugget när bandet på grund av tidigare tekniska missöden måste korta ner setet och kliva av tidigare än vad publiken hade velat, men avslutningen är lika magnifik som resten av spelningen där båda gängen storligen levererar den här aftonen.