Baconjakt på brottsliga stigar
ANNIE PROULXEsset i rockarmenÖversätt: Lena Fries-GedinForum
Foto:
Händelserna i denna svarta komedi är enkla. Bob Dollar får sin första anställning, skickas till norra Texas för att spionera på befolkningen i hopp om att hitta lämpliga egendomar som kan köpas för att konverteras till grisfarmer. Hans giriga bolag behöver rationella svinfabriker, drivna med modern teknik och helt utan hänsyn till omgivningen.
Bob Dollar träffar det ena originalet efter den andra, alla med osannolika men minnesvärda namn som Freda Beautyrooms, Ace Crouch, LaVon Grace Fronk, sheriffen Hugh Dough, Ribeye Cluke och dylika. En heter Lillian Lilian men kallades för Lilla Lilly. Bob som utger sig för att vara en hustomtspekulant (för lyxvillor!), kommer så småningom på bättre tankar, ju mer han lär känna befolkningen och därmed ta själva pulsen på området. Alla är emot svinfarmer, förståelig nog, när man läser om hur det gick för den man som råkade vara granne till en. (Boken kanske slår försäljningsrekord i Söderköping?)
Själva historien skulle vara banal och slentrian om inte Proulx ideligen kommer med inslag av sina speciella humoristiska och bisarra idéer. Vad sägs om beskrivningen av oljepumpar, "som nickade med sina flygödlehuvuden"? Eller att "kriminella galningar och förrymda fångar hade en kärlek för vita skåpbilar och världens dåliga bilförare drogs till dem".
En väldigt trevlig men överdrivet pratsam dam samlar och skötar om tarantellaspindlar som hobby. En ungkarl på jakt efter en hustru "struntade i om dom var söta att se på - han vill ha en stark kvinna med brett bäcken och han mätte upp dom på ett ungefär med ett yxskaft". Är metoden något för Pajalas hustru-jagande ungkarlar att ta efter?
Den ena doktorn i staden bör undvikas eftersom han "har fyllt hela kyrkogården och börjar snart på en ny". En riktig pärla är beskrivningen av "picknickplatser vid vägkanten med umgängesseder som kunde tänkas slå vägplanerarna med häpnad".
Trots alla roliga detaljer och trots presentationen av den ena overkliga person efter den andra, är boken lite för lång och kunde med fördel ha bantats rejält utan att förlora så mycket av sitt underhållningsvärde.
Dessutom måste tacktalet i slutet vara ett av de längsta jag har läst.
Hur som helst ser man fram mot Annie Proulx nästa bok.
Så jobbar vi med nyheter