Socialdemokraterna har styrt Sverige under 65 år, sedan början av 1930-talet. I många kommuner - som till exempel Finspång och Norrköping - har S dominerat ännu mera markant. Socialdemokraterna är kort sagt Maktpartiet nummer ett i Sverige.
Mot denna bakgrund förstår var och en att uppståndelsen blev enorm under de tio månader mellan mars 2011 och januari 2012 då partiet tycktes vara i fritt fall ner mot avgrunden.
Detta knappa "svarta år" år har Margit Silberstein och Tommy Möller tagit sig an i sin nya bok.
Det är en mycket intressant bok. Författarnas grundläggande tes är i min korta sammanfattning att S sedan mycket länge är ett slags koalition mellan vitt skilda människor och grupperingar som framförallt hållits samman av partiets regeringsinnehav. Falang- och fraktionsstrider har för det mesta hållits på en modest nivå. Det gemensamma målet att bilda regering har överflyglat diverse önskemål om "rätt sorts politik."
När regeringsmakten försvann 2006 och dessutom inte återerövrades 2010 så förändrades spelreglerna i partiet radikalt. Partiledningens auktoritet försvagades. Allt blev plötsligt möjligt. Vilket valet av Håkan Juholt till partiledare illustrerar.
"En marsch mot avgrunden" är en av de bättre böcker om socialdemokratin som jag läst.
Statsvetaren Möller och nyhetsjournalisten Silberstein kompletterar varandra väl. På endast 212 sidor lyckas de såväl med att lyfta på locket till det politiska spelets vindlingar och gränder som att ge en grundkurs i vad politik och partier egentligen är.
Sådana saker är känsliga saker. Redan innan boken formellt ges ut i dag har den vållat hård och känslosam debatt. Aftonbladets kultursida har på ett sällsynt osmakligt sätt utpekat Silberstein och Möller som ett slags borgerliga agenter; drivna av ambitionen att kväsa det slags S-radikalisering som Håkan Juholt stod för. Pär Nuder - som utpekas som något av Juholts diskreta kungamakare - har på ett uppslag i Dagens Nyheter förnekat all inblandning i det sorgliga dramat.
Författarna har säkert halkat snett i en eller annan detalj. I det stora hela känner jag mig dock trygg med att den som läser boken får en hygglig bild av hur det kunde gå så fel som det gick. Socialdemokratin är auktoritetsberoende; precis som de flesta av oss. När auktoriteterna - regeringen, Göran Persson, Ingvar Carlsson - försvann så blev det "lealöst" och osäkert. Mona Sahlin bekämpades från en kant. Håkan Juholt bekämpades från en kant.
Partiet reste sig raglande på nio.
Avgrunden får vänta.