Att spåra upp hemligheter
JOHN KEEGANAtt känna fienden. Militärt underrättelseväsen från Napoleon till al-QaidaÖversättare: Lennart ForsmanNatur och kultur
Foto:
"Att känna fienden" illustrerar betydelsen av underrättelseverksamhet i strid. Slaget vid Nilen under Napoleonkrigen, slaget vid Shenandoah under amerikanska inbördeskriget samt de tre slagen vid Atlanten, Kreta och Midway under andra världskriget används som exempel på hur värdefulla underrättelser kan användas, misstolkas, hållas hemliga eller ignoreras helt.
Keegans huvudtes är att underrättelse i krig kan vara hur bra som helst men behöver inte leda till självklar seger. Bara människan på fältet, eller som vid Midway, i luften ovanför platsen, kan avgöra den slutliga segern. (Fartygen siktade aldrig varandra vid Midway).
General "Stonewall" Jackson gäckade nordstatsarmén tack vara god underrättelse. Åttio år senare, all information från dekrypteringen av tyska Enigmasystemet till trots, gjorde antalet fartygsförluster att slaget vid Atlanten i början nästan satte Churchill ur spel.
Ett mer flagrant fall av inkompetent bruk av underrättelse än fallet Kreta, finns knappast. Man visste att tyskarna skulle komma, när de skulle komma och hur relativt få som kunde komma. Trots det förlorades Kreta till tyskarnas färre soldater som hade långt bättre ledarskap.
Amiral Nelson vann slaget vid Nilen (Abukir) genom taktisk skicklighet efter en mycket resultatlös spaningskryssning. Underrättelsen spelade så lite roll i slutstriden att man undrar varför Keegan tar med detta slag som exempel. Jag skulle hellre ha sett något om Waterloo, där Napoleon fick helt korrekt information om att över hälften av den allierade armén under Blücher var utslagen vid Ligny. Därför gick Napoleon till attack och nästan besegrade Wellington vid Waterloo, tills den "utslagne" Blücher i sista minuten kom och räddade Waterloo.
Napoleon hade rätt underrättelse men drog fel slutsats om en enda preussares envishet och mod.
Jag har inte läst mycket som Wilhelm Agrell har skrivit, men nu förstår jag att jag borde läsa mera. Hans specialskrivna förord är mästerligt och inte alls så reklambetonat som förord lätt kan bli. På endast fyra sidor välmotiverad text ger han Keegan både beröm och kritik, med samma varma hand. Agrells motargument är grundliga och inkluderar sådana intressanta fakta som att Wennerström spionerade för nazisterna innan han hjälpte ryssarna!
Ideologin spelade mindre roll än pengar tydligen.
På lägsta möjliga nivå har jag erfarenhet från militär underrättelse; kartläsning av okompletta kartor, dekryptering i mörka djungeln i monsunregnet, tolkning för avhoppade kommunister och spaning efter fiendens matleveranser tillsammans med en Dyak (från Borneo) huvudjägare, om man kan kalla enkelt fältarbetet för underrättelse. Just därför var jag lockad av underrubriken "Militärt underrättelseväsen från Napoleon till al-Qaida", för att lära mig något av högre dignitet än mina upplevelser.
Jag fann visserligen bokens slagfältsberättelser intressanta, men påstår att titeln är missvisande. Det borde heta något i stil med "Keegans egen syn på underrättelse, med några utvalda exempel".
Så jobbar vi med nyheter