Angeläget ämne - men ingen vidare läsupplevelse
Foto:
I den får läsaren följa tre andra svenska kvinnors flykt undan våldsamma män: Veronika som ligger i vårdnadstvist, unga Leila som tvingas gömma sig från männen i sin släkt och Anette som i likhet med Mia flyr till USA. Hon gör det för att komma undan den man som terroriserat henne och snart släpps ur fängelse.
Romanen baseras på ett hundratal intervjutimmar och är skriven på klar och följsam reportagesvenska. Den fyller säkerligen sitt syfte att öka medvetenheten om våld mot kvinnor. Utan tvekan behövs en blåslampa på makthavare att ta itu med sådant som t ex okunskap inom rättsväsendet, avsaknad av kvinnojourer i vissa kommuner och besöksförbud som inte fungerar.
Men berättelserna må vara hur brännande angelägna och hemska som helst, läsupplevelsen blir ändå ingen riktig höjdare. Skildringarna är bitvis medryckande, men förlorar greppet om mig när de bryts sönder i delar. Det är också svårt att komma ifrån att autenciteten känns en smula naggad i kanten efter att författarna medgett i sitt förord att de fått fylla på miljöbeskrivningarna med sin egen fantasi, även om de har tagit del av dokument från myndigheter samt personliga brev och dagböcker.
Ett annat problem med romanen är att kvinnorna beskrivs som så genomgoda och genomkloka att de aldrig riktigt får liv, utan stannar vid rättså endimensionella pappersprodukter. Och resultatet blir inte till närmelsevis lika övertygande, fängslande och personligt som de två första böckerna om Mia Erikssons eget livsöde.
Så jobbar vi med nyheter