... och likväl rör han sig
ULF LUNDELLVärmenWahlström & WidstrandULF LUNDELLLazarusEMI
Ulf Lundell - publiken är säkert en del av hans egenbehandling, tror recensenten.
Foto: Fotograf saknas!
Ta bara en sån sak som att de båda helst bara vill hångla med någon. Okej, Lundell vill gå steget längre och knulla två yppiga svenskor i schweiziska alperna. Gärna medan de pillar lite lagom på varandra.
Lundell vill på alla sätt och vis övertyga oss om att mannen i boken, den drygt 50-åriga låtskrivaren Poul, är en fiktiv romanfigur i Lundells alltigenom påhittade bok. Och jag börjar nästan tro honom. För i Värmen händer saker som Lundell bara kan drömma om. Saker som inte händer i verkligheten. Inte ens för en rik nationalrockpoet som Lundell. Och vad annat kan han göra? Han är en spillra av sig själv, spelar ingen roll hur många armhävningar eller sitsups han gör eller hur många joggingrundor han tar. Han kommer aldrig att kunna springa ifatt sig själv. Den han jagar finns inte längre.
Jag tycker uppriktigt synd om Ulf Lundell. Han förmår inte längre leva i samtiden, han jagar det som en gång varit. Med helt andra förutsättningar. Ingen alkohol. Inga kvinnnor. Han är en rastlös man som levt genom andra, de senaste 12, 13 åren har han tvingats leva med sig själv. Med få undantag. Isabella fick den sista kärleken. Utan kvinnor kan han mest gnälla. Tigga och be om ännu en förälskelse.
Låt vara att Ulf Lundell inte är den kaxiga, självdestruktiva buffel som hans romanalias framstår som, utan är en rätt hyvens snubbe med båda fötterna i den skånska myllan eller folkligt morgonjoggande på söder i Stockholm.
Han är säker hundrädd på riktigt.
Han kan säkert låna ut 100 000 papp utan garantier eller frågor.
Han kan med all säkerhet stå på scen i tre timmar och ge publiken allt.
Han har nog en massa bekanta men ingen särskilt vän. Skulle va Janne Bark då.
Han har ännu inte tagit av sig sina svarta Levis.
Lundell är en hotad och utdöende sort.
När Saknaden, den första delen i trilogin, kom 1992 levde både Lundell och hans roman i nuet - på sina ställen var han till och med före sin tid. Där finns allt det som fick mig att längta efter del två bortom saknaden av ett havererat äktenskap. Så kom Friheten 1999 och bokens Tom är en man som börjar jakten på att hitta någon som gör honom levande igen i en tid när mörka krafter är på frammarsch. Långa sökande promenader. Den ofrivilliga ensamheten visar sitt fula ansikte på allvar. I Slutet av september kom den avslutande delen i trilogin - Värmen. Den sägs handla om medivärldens männinskor. Men framstår mest som ett försök att krossa den största fienden. Kvällstidningsfeministen. Han må ha rätt i att han lever med en längre erfarenhet, att han gått igenom både äktenskap och barnuppfostran. Att han levt ensam med sina tonårsbarn. So what? Skugges nerspydda småungar ger henne erfarenhet. Den som levt längst har inte patent på vad som är rätt.
Du behöver inte vara så rädd Ulf. Jämställdhet kräver inte att du ska leva med en "ful" kvinna. Inte heller att du ska förneka din sexualitet. Den vill inte få dig att känna dig obehövd. Den vill bara att du ska se människor som de individer de är. Kvinnor är inga undersköna varelser som du kan förverkliga dig genom. Men att låta en romanfigur förvillande lik dig själv nämna feminismen, Hitler och Stalin i samma andetag är att gå lite långt. Lundell försöker hålla sig kvar i en tid då feminism handlade om att kasta bh-n. Då flickorna var lika unga som han och i det perspektivet är Skugge alldeles för gammal.
+ + +
Ulf Lundell är en oerhört produktiv man som ger ut både böcker och skivor i en rasande fart. Samtidigt med "Värmen" släppte han sin tredja platta på ett år. Lazarus. Plattorna och böckerna kommer snabbare och snabbare och den enda anledningen måste vara att han kan. Lundell kan ge ut precis vad han vill hela tiden. Det får mig att tro att vi är en del av hans egenbehandling. Vi är alla åhörare av hans tillkännagivande, mottagare av hans drömmar och framför allt läsare av hans dagböcker. Vare sig de är på hittade, sanna eller en salig blandning. Vi blir bekräftelsen på att han finns.
En och en halv platta Lazarus är ett enda stort "brötande". Här och var hörs några blueseackord. Men melodin når inte fram, inte texten heller. Så händer något. I andra halvan av del två på dubbel-cd-n hör jag plötsligt en melodi ta form och rätt som det är kommer det popmusik. "Sex" skulle i bästa fall kunna vara en parodi, en snygg distans. Sen följer några riktigt vackra Lundellåtar och ännu en gång visar han faktiskt att han är värd att lyssna på. Att han kan skapa mer än bittert kaos.
Så jobbar vi med nyheter