Det är med stor lidelse och skarp precision som Graveyard levererar sina låtar. De är en bandmaskin och samtidigt en renodlad klyscha som klivit upp på scenen för att underhålla ett fullspikat och kokande Dynamo.
Ett band som har det där med tidlös rockmusik i blodet och manifesterar det på mer än ett sätt.
De mest allvarligt dyrkande fansen håller förmodligen inte alls med om iakttagelsen (och muttrar buttert om att sådant här ska man ta på allvar), men jag tycker att det är ofrivilligt komiskt att Graveyard ser ut exakt som de låter. Eller om de nu låter exakt som de ser ut. Det är väl en smaksak.
Varje riff, varje sångslinga i retrorockligans leverans doftar svett, långhårigt flängande och yvig ansiktsbehåring.
Men varför ta upp och raljera över denna stereotyp?
Jo, lika mycket som Graveyard ser ut och låter precis som det förväntas när det ena ger det andra, lika mycket lever de upp till klyschan om musiker som tar sin musik på största möjliga allvar och tycker att allt annat är onödigt krimskrams. Och det är just det som hindrar dem från att vara bländande den här aftonen.
Joakim Nilsson må sjunga som en besatt demon, men hans mellansnack är av modellen meningslöst och mellan så gott som varje låt uppstår tystnader där manskapet fäller fram hårmanen i ansiktet och stämmer instrumenten. Förutom Axel Sjöberg som stämningsdödande hamrar rastlöst på sina trummor i väntan på att kompisarna ska stämma klart.
I de stunderna är Graveyard lika tafatta som de är inlevelsefulla när de spelar sin musik.
Det är bromsklossar som skapar känslan av att gänget lika gärna kunde ha stått i replokalen som framför en utsåld konsertlokal. Det ger ett amatörmässigt intryck. Det är kort och gott dålig dramaturgi.
Det är synd, för när Graveyard levererar gör de det med en imponerande nerv och stort engagemang och det börjar faktiskt ganska dramatiskt med en murken flygsiren som krattar vägen för inledande ”An Industry Of Murder”.
De ursnygga balladerna ”Slow Motion Countdown” och ”Uncomfortably Numb” kommer på precis rätt ställen, den gamla godbiten ”Thin Line” bjuder på utflippat mangel och spelningen igenom går Graveyard en välavvägd balansgång mellan melodi och ett smittande groove.
De klaraste höjdpunkterna är ”Ain't Fit To Live Here” och ”Goliath”. När de luftas står inte en människa still och i publikleden viskas det underdånigt om retrorockmusikanternas skicklighet.
Graveyard har egentligen alla verktyg i lådan, men som uppträde betraktat borde de kunna bjuda på mer. Ska de verkligen glimra måste de överraska mer än genom att leva upp till allt vad klyschor heter.