Huruvida ordspråket ”It takes a village to raise a child” har ett afrikanskt ursprung är jag osäker på. Däremot är jag säker på att ordspråket är tidlöst.
Innebörden är att ett barns behov av fostran är så omfattande, att vi föräldrar behöver support för att förbereda våra telningar för den stora vida världen.
Under mina år i skolans värld har det bevisats otaliga gånger. Det inträffar perioder i varje barns liv som kräver lite mer än enbart föräldraförmågan. Utan att kunna styrka påståendet utifrån någon vetenskaplig grund, kan jag nog konstatera att den absoluta majoriteten av föräldrarna är ansvarstagande och kärleksfulla och dagligen ser till sina barns bästa. Trots denna massiva vilja av kärlek och omsorg, finns det dock skeden i varje barns liv då det krävs ”stödfunktioner” för att få ungdomsåren att rulla lite mer friktionsfritt. Det kan vara läraren, kuratorn, fritidspedagogen eller fotbollstränaren. Det krävs ibland mer än en by.
Grundläggande värderingar som alla människors lika värde, är också en fostransuppgift som byn måste bidra till. En by som visar det absorberande barnet vad som är rätt och fel. För min del räckte det med en kvinnas blick och förmanande tal för att jag skulle förstå. Den kvinnan var min farmor. Hon var så speciell som bara en kvinna kan vara som blivit änka i unga år, fostrat fyra barn på egen hand och levt med indianer i Kanada. Hon var medelpunkten i den lilla jämtländska byn, slog ihjäl råttor med träklubbor, rökte femhundra cigaretter om dagen och bakade fler wienerbröd än ett normalstort konditori. Hon var en godhjärtad auktoritet, min älskade farmor och när hon pratade allvar så lyssnade man. En gång, i pausen mellan två cigaretter, placerade hon mig i sitt knä, strök bort min blonda lugg och tittade mig djupt in i ögonen.
”En sak ska du veta, Lill-Markus. Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig, ung eller gammal, man eller kvinna, indian eller norrlänning. Alla människor har samma värde och ska alltid behandlas med respekt. Förstår du det?”
Jag behövde aldrig svara eller ifrågasätta. Min farmor hade talat och jag tog för givet att det stämde. Hon var ju min farmor. Den klokaste kvinnan i byn. Förmodligen i hela Jämtland. I pausen mellan två cigaretter hade hon förankrat en grundläggande mänsklig värdering som det normalt sett krävs en hel by för att klara av.
Å andra sidan var min farmor som en hel by.
Hon var en by.
En stolt jämtländsk by.