När superhjältefilmen ”Black Panther” kom ut tidigt i år fick den inte mycket uppmärksamhet i Sverige. Besökssiffror visar popularitet men ingen pratade om den. Hur kommer det sig att ”Wonder Woman”, som släpptes ungefär ett halvår innan, blev omtalad över hela världen för sin så kallade exceptionella feminism medan varken krönikor eller flöden på sociala medier talar något om ”Black Panther”? Den senare filmen är dessutom långt mer feministisk än Patty Jenkins produktion. Dessutom är ”Black Panther” en av få filmer där svarta människor är i majoritet och samtidigt inte del av ett problem. Ryan Cooglers spännande action är en revolution i sin genre och få talar om den.
Det revolutionära i ”Black Panther” ligger på flera plan. Få filmer, inom vilken genre som helst, låter kvinnor slippa bli sexualiserade. Eventuellt en del där berättelsen handlar om äldre eller sjukdomsförlopp. Annars är den manliga blicken på kvinnor väldigt stark på film. Rollfigurer behandlar också kvinnor i historierna på så sätt. Det mest vanliga är att en kvinna i första hand är ett sexuellt objekt, även om det varierar hur tydligt sådana tendenser märks. Här utklassar ”Black Panther” filmen ”Wonder Woman”. I den senare är Diana i allra högsta grad ett objekt. Konsekvent reagerar människor omkring henne på hennes utseende och uttalar sådana tankar, både till henne och bakom hennes rygg. Förvisso uppfattar också människor henne som urstark och kapabel men aldrig får hon vara utan bedömning av sitt yttre. Dessutom är hon stylad som om hon vore redo för en modevisning vilken sekund som helst. Hon bär orealistiska kläder för en krigare och hennes storlockiga hår är utsläppt (fråga vilken långhårig kvinna som helst hur trolig fysisk aktivitet är utan uppsatt hår). Kvinnorna i ”Black Panther” å andra sidan behandlas aldrig som objekt. Kung T’Challa är intresserad av Nakia men förminskar inte henne till en kropp. Hon är dessutom rimligt klädd och fixad för de miljöer hon hamnar i. Nakia är inte en kvinna i första hand utan en individ. En annan skillnad är att medan det i ”Wonder Woman” mest är Diana som ska representera den starka kvinnan, så har ”Black Panther” flera kvinnliga huvudroller som alla porträtteras lika feministiskt som Nakia. Okoye, Shuri och Ramonda är de i förgrunden. Feminismen syns inte endast i gestaltningen av kvinnorna utan även männen.
”Black Panther” är så rätt både som feministisk och normkritisk film att den får sådant att se enkelt ut. Uppenbarligen var inte svårigheten att göra en film där kvinnor äntligen får vara människor, där svarta äntligen får vara individer. Svårigheten är att våga sig på sådana skildringar i en värld av strukturer med starka normer.
För att se allt detta i ”Black Panther” krävs inte speciellt mycket. Ändå har de flesta valt att vara tysta. Jag vill inte tro att det handlar om hudfärg. Samtidigt står denna sanning framför oss att någon gjorde en film som överskred förtjänsterna med ”Wonder Woman” och tystnaden är resultatet.