En gång i tiden var européer den stora gruppen migranter i världen. Sverige var ett fattigt land, svenskar kunde inte klara sig i sitt hemland. För sin egen och sina barns skull sparade de alla sina pengar och tog färjan över Atlanten. Dessa personers kamp för ett bättre liv beskrivs i våra historieböcker ofta med positiva adjektiv. Det var modiga människor som offrade allt för att överleva. Och då hade de inte hänsynslösa mördarmaskiner efter sig. Ingen invaderade deras territorier i frihetens namn för att sedan grusa landet i åratal.
Samma hänsyn tar inte alla till de som lämnar krigsdrabbade områden i världen för att få det bättre på Europas stränder idag. De senaste två veckorna har samhällstonen förändrats och många i världen och Europa vill hjälpa flyktingar. Samtidigt finns de personer i Sverige som pratar om att stå vid gränser med kulsprutor. Lögner sprids om att flyktingarna inte har det så dåligt utan kommer hit för pengar. En bild från Danmark delades på sociala medier där en man spottar på anländande flyktingar. Jämför då med svenskar som emigrerade. Inte var de mitt inne i ett krig men de anses ändå modiga och företagsamma som gjorde något.
Det finns en grupp människor som inte vill bli kallade rasister. Människor som ser oproblematisk på att de med annan bakgrund särbehandlas negativt. Ändå är det viktigt för dem att inte bli kallade rasister. Den där gruppen tänker jag speciellt på just nu. Förmodligen tycker de inte att svenskarna åkte och förstörde amerikansk kultur. De har kanske inte ens reflekterat. Men en del av dem har på senaste veckorna visat hur lite respekt de har för andra människor. Vad har de själva gjort med sina liv?
Med ett sådant perspektiv blir det svårt att förstå fientligheten mot människor som flyr eller tar sig hit för bättre liv. För jag kan inte hjälpa att jämföra. Hur kommer det sig att de som levt bekvämt på samma plats i hela sina liv har mage att uttrycka så mycket hat mot andra? När man själv har levt stillsamt utan att behöva utmanas ordentligt, hur vågar man spotta på de som gett upp hela sin tillvaro för att överleva och förbättra livet? Vad är det för typ av förmäten attityd som ger människor rätten att se ner på sådana som åstadkommit mycket mer? Kanske någon nivå av rasism. Om man inte upplever svenskars emigration förr som problematisk men kritiserar irakiers rätt till samma idag, då luktar det främlingsfientlighet.