Slentrianmässiga sexscener gör inte bilden av kärlek mer trovärdig. Mer kreativitet önskas från filmare världen över.
För de som föddes innan 60-talet var sexscener obefintliga på film. Enstaka, fejkade kyssar var allt publiken fick. Sedan dess har ofantligt mycket hänt vad gäller öppenhet på film. Går vi tillräckligt långt bak hade i alla fall en så pass hård censur att minsta antydan till anstöt klipptes bort. Mest känd är väl debaclet kring "frankly my dear, I don't give a damn" som Rhett Butler säger till Scarlett O'Hara när han för sista gången går ut ur deras hus. Konservativa krafter hade svårt att acceptera ordet "damn" (översättning "förbaskad" eller "fördömd") på sent 30-tal. Till slut gick just det ordet igenom men producenten David O. Selznick fick slita. Hade däremot autentiska sexscener förekommit hade rullarna aldrig nått någon biograf. Annat är det idag där långdragna och verklighetstrogna (nja, ibland eller sällan) förekommer.
Min vanligaste reaktion på en sexscen i film är att tycka synd om skådespelare som behöver vara i en pseudointim situation med en främling samtidigt som kameror och människor omringar dem. Att behöva utstå instruktioner från en regissör om hur du tar på någon annan, hur du stönar och diverse annat. Andra tanken är, varför finns dessa scener med? Felaktigt eller inte undrar jag om det handlar om en regissör som är gubbsjuk nog att vilja filma scener han själv vill se. En eventuellt överdriven tanke. Behöver man visa allting för att få fram känslan? Ibland berättar den sexuella handlingen något om relationen och därmed viktig för handlingen, mer ofta finns ingen sådan koppling. De tillför inte alls så mycket i relation till hur pass mycket tid de kan ta.
Ett bevis för att sådana scener inte behövs är iransk film. Av tillfälligheter, på grund av strikt kontroll och tuffa lagar, får män och kvinnor inte vidröra varandra. När en mor och son inte omfamnar varandra på film, då de inte är mor och son på riktigt, blir helhetsintrycket mycket märkligt. Men samtidigt har denna stränga reglering tvingat filmmakare att arbeta med känslor på ett annat sätt. Regissörer kan inte förlita sig på en kyss för att förmedla vad de har tänkt visa. De måste vara mer kreativa och genomtänkta. Krav på skådespelare ökar att genom kroppsspråk och blickar förmedla en stark lidelse. Människor vill trots allt skildra mänskliga relationer. Asghar Farhadis filmer är ett utmärkt exempel på hur känslorna i kärleksrelationer flödar trots att fysiska relationer enbart förekommer till barn eller mellan människor av samma kön. I "The Salesman", som har premiär imorgon, har Farhadi hittat ett sätt att komma runt. I en scen försvinner en manlig hand utanför bild för att indikera känslig beröring under svåra stunder.
Det är synd att iranska filmare tvingas till begränsning, däremot kan resultatet vara ett exempel på att fler vägar är möjliga. I en del sammanhang är rutinen att framväxt av kärlek illustreras via sovrummet. För det mesta är sexscenerna onödigt många i relation till vad historien behöver för att berätta något specifikt. Tänk nytt!