Rädslan utgör hatet

Många kvinnor har i medierna berättat om övergrepp den senaste tiden. Det talas om våldtäktskultur och vad som gör den. Vilka är alla dessa män?

En kampanjfilm som också väckte stor uppmärksamhet för ett tag sedan var ”Kära pappa” där en tjej bland annat uppmanar sin pappa att inte acceptera osmakliga och sexistiska skämt på kvinnors bekostnad – för att detta i förlängningen inte bara kommer att innebära skämt.

Någon kommer att ta det kvinnoförnedrande budskapet på allvar. Någon kommer att säga hora och mena det. Någon kommer att slå.

Och kvinnan undrar säkert: Överreagerade jag?

När jag i Metro Debatt läste om tafsande i lekrummet på lågstadiet, att som 10-åring bli kysst mot sin vilja på kollot, ofrivilligt sex som blir en vana och att intala sig att man gillar att förnedras för att killen gillar att förnedra – då tyckte jag givetvis att det lät förfärligt, att det är förfärligt vad många tvingas utstå – men jag undrade också hur en killes motsvarande berättelse skulle se ut. Vad skulle den manliga bekännelsen heta, i kontrast till Cassandra M Klatzkows artikel ”Jag minns hur han drog mig i håret och tvingade mig att suga av honom”?

Finns det någon som ser sig själv som en våldtäktsman eller över huvud taget minns det där olämpliga beteendet i barndomen, tonåren eller ens vuxenlivet?

Jag mötte en gång en man som nästan verkade stolt över sitt svineri. Snart förstod jag att bakom den där narcissistiska attityden låg en känsla av litenhet. Han hade blivit mobbad en stor del av sitt liv, tidigare lidit av stamning och ständigt förälskat sig olyckligt i tjejer som valt bort honom för någon mindre trevlig typ. Då ville han till slut själv bli den mindre trevliga typen – för att det var de som verkade lyckas.

Jag har genom spetsade öron och manliga vänner också fått höra hur kvinnohat faktiskt känns. Alla män agerar inte okontrollerat ut hatet på kvinnorna i sin omgivning. Istället lider de i tysthet över att inte veta vad som väntas av dem, vad kvinnor vill ha, vad samhället önskar av dem och varför Tinder-matchningarna uteblir. Det ligger en vilsenhet i den manliga rollen, där den framfusige riskerar att bli avskydd som mansgris medan den alltför finkänslige riskerar att bli helt förbisedd.

Jag undrar hur vi kan komma förbi det här. För jag tror att kvinnor lider av att försöka vara till lags, intala sig att de gillar saker de inte gillar och gå runt och vara rädda – medan män också är rädda, för att inte räcka till eller vara dominanta nog. Rädslan utgör hatet.