Tecknen finns överallt. Vi har en självdestruktiv ådra som gör att vi gärna hänger kvar i det som varit. Gärna lever i nostalgins smärta.
Förra veckan släpptes nyheten att Edward Furlong kommer att vara med i nästa Terminator-film, ”Terminator: Dark Fate”. Den som tycker namnet låter lite bekant men inte kan placera skådespelaren kanske känner igen John Connor, den prepubertala pojken som tillsammans med Arnold Schwarzeneggers Terminator skulle rädda framtiden. Tidiga 90-talets filmheting för 14-åriga tjejer med sin långa lugg som han slängde undan, lätt nonchalant. En skådespelare som delvis försvann efter 1998 års ”American History X”. Eller så kan man tro det men en sökning på Edward Furlong visar att han fortsatt skådespela, bara inte i sådana produktioner som når bred publik eller svenska biografer. Minst en film varje år sedan hans storhetstid var över. Under radarn utan att många brytt sig. Ändå gnistrar det till i mediarapporteringen av att han åter ska spela i en ”Terminator”-film.
Förra veckan kom också live action-versionen av ”Lejonkungen” ut på biograferna världen över. Samma historia men med vad som såg ut att vara riktiga djur istället för tecknade. Animerade men häpnadsväckande realistiska. Och den går bra på biograferna. Likadant som ”Aladdin” gjorde. Jag är inte så säker på att det är filmens kvalitet som drar publik utan framförallt den gamla historien. Den ganska simpla berättelsen om makt, godhet, ondska.
Förra veckan kom också nyheten att ”Avengers: Endgame” numera är den mest inkomstbringande filmen i världshistorien då den gått om James Camerons ”Avatar”. Medan ”Avatar” för tio år sedan var banbrytande har ”Avengers: Endgame” istället varit kulmineringen av ett decennium av superhjältefilmen där karaktärerna som dyker upp i ”Endgame” redan hoppat runt från film till film. Så nog är det lite förvånande att den är så omåttligt populär. Den ödesmättade titeln kan insinuera att filmen är den sista i serien av ”Avengers”. Men det är inte så svårt att inse att så inte är fallet. Du behöver bara ha sett ”Spiderman: Far From Home” för att veta att historien fortsätter. På olika håll och på olika sätt.
Om du söker på termen ”movie remakes” får du fram en Wikipedia-sida där träffarna är så många att de är uppdelade i två underkategorier uppdelade på bokstavsordning. Ibland är inte ens originalen så värst gamla. Eller vad sägs om 2010 års ”Karate Kid” när sent 80-tal redan bjudit på originalet. För att inte tala om den massivt onödiga ”Annie” från 2014, en ny version som ingen någonsin bett om.
Min teori är att den röda tråden för alla exempel här är nostalgi. Vare sig människor är nostalgiska eller inte så tror filmmakare att nostalgi är en stark kraft. Att återse något kärt från förr och att få vara kvar i något som är på väg bort driver filmindustrin till viss del. Ordet nostalgi är intressant, av grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande. Just det, smärta...nostalgi är inte endast välbehag utan en längtan tillbaka som är besläktat med lidande. Själv kan jag tycka att originella idéer ger så mycket mer, även om Furlong gärna får reprisera sin roll.