I helgen som gick gifte sig Sveriges prins Carl-Philip, en händelse som varit ganska svår att undvika. Till och med utländska bloggar valde att rapportera om evenemanget.
Några dagar innan bröllopet den 13 juni sände Sveriges Radio ett inslag om huruvida mediegranskningen var kritisk nog. Alla involverade var överens att granskande journalistik kring kungahuset äger rum sporadiskt som bäst. Chefredaktören för Svensk damtidning, stolt supporter av monarkin, deltog i samtalet. Hon konstaterade att monarkin/bröllopet är ett opium för folket. Ett opium hon inte verkar bekymrad över att langa till invånarna i landet. Svensk damtidning kan öka sin försäljning med över 50 procent vid ett kungligt bröllop, enligt henne. Någonstans förstår jag vad Svensk damtidning håller på med, däremot är det svårare att skönja SVT:s mål. Hursomhelst, här var alltså en av främsta företrädarna för monarkin som skamlöst tydliggjorde syftet med kungen och hans familj.
Diverse fans kan tjata om representanter för Sverige men allt det kommer till är distrahera oss från saker vi borde lägga kraft och energi på. För övrigt vet jag inte vad Sverige tjänar på att representeras av dessa människor. Victoria är den enda som på något sätt gör sig förtjänt av en sådan titel. Vilket hon gör på meriten "framstår inte dålig/lustig/pinsam till skillnad från resten av sin familj". Det är allt som krävs av monarkerna för att de ska framstå som goda marknadsförare av Sverige.
Själv begick jag det stora misstaget att slå på TV:n i början av bröllopssändningen, mest för att se lite kläder. Att jag kände mig illamående av vad som pågick är mitt eget fel. SVT hade en utomhusstudio där diverse människor med kopplingar till brudparets liv berättade om dem. Mest irriterande var en ivrig före detta lärare till Carl-Philip som inte kunde hejda sina utrop av ”jag kan berätta mer om det sen!”. Inklippta direktsändningar från Sofias hemort Älvdalen var också ett påtagligt irritationsmoment.
Det är en sak att sända från bröllop under allmänintressets mantel. Att hejdlöst och pinsamt hylla människor som knappt gjort någonting anmärkningsvärt i sin livstid enbart på grund av monarkistämpeln är en helt annan sak. Kungahuset legitimerar sig numera via media. Det som skickas ut är det som går hem hos folket. Att SVT bidrar till denna uppenbara marknadsföring är som bäst udda. Som sämst är det ett demokratiskt problem. Här verkar de flesta medier har en blind fläck som omöjliggör kritisk tänkande.