Widar Andersson: Hjälp Sverige och släpp saknaden loss

Ny bok

Saknad - På spaning efter landet inom oss.

Katarina Barrling & Cecilia Garme

Mondial

Statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme har skrivit en befrielsebok om undertryckta känslor och om en stympad invandringsdebatt. Boken ger människor möjligheter att befria sig från skammen över att sakna tider som varit och boken ger Sverige chansen att befria sig från den förkrympande uppfattningen att synen på invandring framförallt är en fråga om värderingar.

Barrling är en flyhänt skribent och Garme en driven politisk journalist. Tillsammans har de skapat ett historiskt laddat verk om de nutida besvären med att "hitta en kärna för den sociala sammanhållning som det demokratiska systemet behöver för att kunna fungera."

Boken handlar om ett Sverige vars befolkning mycket snabbt har förändrats. På mindre än två decennier har antalet utrikes födda fördubblats och utgör idag ungefär två miljoner människor. Avlägsna länder och regioner i Afrika, Mellanöstern och Asien har trängt undan Finland och Polen som ledande ursprungsländer för invandringen. 

Den här förändringen syns inte/finns inte överallt i Sverige. Desto högre huspriser desto mindre förändring. De som lever mitt i förändringen hörs inte så mycket i det offentliga samtalet. Det är de högre husprisernas folk i politik, näringsliv och media som sätter dagordningen. "Det nya samhället innebär ett nytt Sverige, i stort och smått. Det handlar om synen på staten och samhället, om barnuppfostran, om förväntningar på grannar, om synen på religion och arbete, om kultur och språk. Kort sagt; om det mesta."

Stora snabba förändringar av samhällsmiljöerna skapar känslor av saknad. Men att blicka bakåt, att tycka att vissa saker var bättre förr, det är "inte något man skyltar med i Sverige. Det avfärdas bryskt som nostalgi, det vill säga inget att bry sig om", skriver Barrling och Garme. 

"Saknad" är en krävande bok med många lager och flera perspektiv. Tider som har varit är hela tiden närvarande i tider som är nu. Den amerikanske författaren och Nobelpristagaren William Faulkners mantra "Det förflutna är inte dött. Det förflutna är inte ens förflutet" utgör ett ledande tema. Och det med all rätt.Människor har "tidsdjup" skriver författarna likaväl som vi har förmågor att hålla flera perspektiv levande och aktuella på en och samma gång. 

En av bokens mer dominanta politiska trådar handlar om relationen mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det är framförallt i de mindre orter där både invandringen och saknaden växt sig stora som S-väljare har gått över till SD. Psykologiskt och politiskt gick socialdemokratin vilse när SD började ta för sig i invandringspolitiken. Det blev utmaningar och framåt för hela slanten. Partiets fundament av historiemedvetenhet kastades på sophögen.

Historikern och den tidigare kulturredaktören Åsa Linderborg disputerade 2001 på avhandlingen "Socialdemokratin skriver historia - historieskrivning som ideologisk maktresurs".Linderborg visar elegant hur socialdemokratins hegemoni i mycket beror på förmågan att "sammanbinda det förflutna med det nuvarande som de själva behärskar." Hennes ord kommer för mig när jag läser "Saknad".

Katarina Barrling och Cecilia Garme går in i saknaden och saknarna från fler olika håll. De resonerar till exempel om en form av "kollektiv saknad" som omfattar fler än dem som lever i de stora och direkta befolkningsförändringarnas kvarter. Det är svårt för de flesta att förtränga att den gamla nedärvda bilden av ett land i ordning och reda har fått sig en törn. 750 ouppklarade gangstermord, tusentals barn som "försvinner från skolorna", tiggare utanför affärerna, halvårslånga väntetider för att få ett pass, omfattande bedrägerier med assistansersättning och människohandel i arbetslivet ger en bild av ett helt annat samhälle än det vi växt upp med/hört de äldre generationerna tala om. Och kanske framförallt: Vad händer med ett samhälle där allmänt spridda känslor av saknad fördöms och förtrycks?

"Saknad" rör sig med lätthet och utan att det för en enda bokstav känns sökt eller skruvat mellan Smedjebacken och Voltaire, mellan Tingsten och den lokale SD-politikern Johan, mellan ingenjörer och Brunnsviks folkhögskola och mellan Gemeinschaft och Gesellschaft. Efter läsningen känner jag mig befriad, lättare till sinnes och mer slitsamt insiktsfull om de nödvändiga banden mellan det gamla och nya Sverige. Att känna saknad är att finnas till.