Vi har väl de flesta av oss suttit där vid fredagsfikat och lyssnat till oss själva och våra kollegor, när de med ansträngd briljans försöker ta sig an den stående veckoslutsfrågan:
”Vad händer i helgen, då?” (Det sista ”då” uttalas med det östgötska ”döö”).
Vad jag har förstått så handlar helgerna för gemene man om krogbesök, parmiddagar (ja, det existerar fortfarande), IKEA-besök, kalas, utställningar, hus- och trädgårdsarbete samt en uppsjö av aktiviteter kopplade till barnidrott. När mina rastlösa vänner i detalj redogjort för sina planer, landar frågan hos mig. Vid det här laget plågas jag av andlig mjölksyra vid blotta tanken på vad mina kamrater tänker ägna helgen åt, men jag svarar så ärligt jag förmår:
”Så lite som möjligt…”
Det är så det är. För mig är konsten att göra så lite som möjligt, förmodligen den princip som bidrar till att jag undvikit den beryktade väggen. Konsten att koppla av är min preventiva strategi för att undvika utbrändhet. Efter snart 45 år på denna jord, börjar jag lära känna mina behov och begränsningar. Min hjärna överabsorberar sinnesintryck, tonlägen och känslosvall på en nivå som inte är helt okomplicerad. Eftersom vardagen består av ett systematiskt kaos av ljud, möten, logistik, beslut, kommunikation, planer och utvärderingar, är en blank vilodag ett måste.
Den ideala vilodagen inleds med sovmorgon efter en sammanhängande och harmonisk nattsömn. Iklädd bländvit morgonrock, lufsar jag mellan sängen, köket och soffan. Kaffemuggen är en utväxt från handen. Morgontidning och frukost avnjuts i lugn och ro och följs av en välgörande maratondusch. Om det fortfarande är ljust ute när denna närmast religiösa ritual är genomförd, kan jag utmana syreupptagningen med en släntrande promenad (ej att förväxla med obscena powerwalks). Därefter intar jag ryggläge för att beskåda brittisk fotboll. Allt ska göras långsamt och kärleksfullt. Framåt kvällningen byter jag soffa mot badkar, plockar fram munspelet och komponerar en stillsam melodi i sällskap av skenet från ett stearinljus. I denna takt framskrider dygnet och om jag mot förmodan drabbas av rastlöshet, avleds detta genom enklare hushållssysslor såsom att vika tvätt eller knyta ihop en soppåse.
Denna asociala agenda tjänar dubbla syften. Dels restaureras min hjärna, skapar tid för reflektion och tar mig bort från tider och prestationer. Dagar av ingenting är just det någonting som skapar kontakt med kärnan djupt inom mig. Så länge jag återvänder till kärnan för att hämta kraft, kan jag hålla väggen på behörigt avstånd. Det andra syftet är sprunget ur talesättet ”leda är kreativitetens moder”. Det är först när jag börjar känna av de begynnande liggsåren efter för många timmar i soffan, eller då huden blivit skrynklig av badvattnet, som de goda idéerna börja få fäste. Det är då den nya utvecklingsplanen, träningsprogrammet eller romanen börjar växa fram.
Eller ämnet för nästa krönika.
Så ta det lugnt i helgen.
Om du törs.