Ett barn som kränks i skolan får ofta svårt att se någon utväg. Ett ”efteråt” när allt är bra igen. Problem tycks ibland oöverstigliga för barn precis som för vuxna. Nu är det ju nästan alltid möjligt att faktiskt komma ut på andra sidan men inte som den man var innan allt det svåra.
Pappa fick mig att förstå en del om den saken. Jag minns att vi satt i hans lilla kök där han kunde röka pipa ut genom altandörren. Jag hade under en tid tänkt på hur hans liv varit när jag var liten och före det att jag fanns. Han förlorade sin mor när han var 24 och när han var 29 lämnade min mamma oss. Kvar i lägenheten blev jag, farfar och pappa. När pappa var 32 dog min farfar och sedan var far i högsta grad ensamstående far. En av två i Linköping.
Trevande började jag fråga om farmor och hur det var när hon dog. Våra samtal var alltid öppna på det sättet att man kunde blanda stort och smått. Efter en stund satt vi där båda tårögda och talade om när farfar dog.
– Men, frågade jag till den tredje koppen kaffe, hur kunde du ta dig igenom allt det där?
– Det kunde jag nog inte, svarade far och fyllde på sin pipa. Det kan man inte. Man kommer ut på andra sidan men man är inte den samme. Man har det med sig men jag hade ju dig att ta hand om.
– Ja, svarade jag man har alltid någon att ta hand om. Men att du orkade vara en så bra pappa trots allt.
– Det var jag väl inte, sa pappa och tittade över glasögonen. Föresten, fortsatte han, det var väl för att jag hade dig som jag orkade och vi hade ju kul också…ibland
Nä, saker försvinner inte. Man kommer ut på andra sidan men har saker med sig som man kanske önskat slippa. Nog önskar man som förälder att ens barn kunde få slippa en del av det svåra som livet har med sig. Vissa saker skulle ju dessutom inte behöva drabba någon. Jag pratade med en mamma här om dagen som sa att hon hade lust att ta hem sin 13-åring, lägga en varm filt kring honom och bara hålla honom borta från hotfulla skoldagar. Men, fortsatte hon, så kan man ju inte göra. Man kan inte bara skydda, han måste ut på andra sidan om det här svåra.
Våra barn går från våra famnar ut i livet och dom ska få vara med om fantastiska saker såväl som mycket svåra saker. Sånt är livet, sånt är faktiskt livet. Dom ska med tiden förlora sin oskuldsfullhet och få tunga erfarenheter att bära på. Det vi är med om förändrar oss på gott och på ont.
– Du är rätt gammal nu, sa pappa plötsligt och skrattade.
– Du är gammal, svarade jag
– Va, sa då far och hasade sig bort till hallspegeln, ja du det är en gubbe där!
Så skrattade vi båda och jag kände att jag för första gången riktigt förstod varför han skrattade när han påpekade att jag är gammal. Han hade fått uppleva det. Vi hade blivit äldre ihop. Han blev glad när han tänkte på det för det trodde han aldrig.
Det är när jag tänker på livets flyktighet det känns extra viktigt att barn slipper vara med om saker dom sedan får släpa på, lära sig leva med. Vi vuxna har ansvar för den saken, efter förmåga. För det är sant, bäste medmänniska, ”what goes around cames around” vilket är lite mer än ”ligga som man bäddar” allt kan inte bäddas för!
Min spellista behagar bläddra fram “I come in peace” med Joe Cocker,
“ Love is a gold mine, ya
Find it you have to seek it
Follow the heart sign
It’s flowin’ rich and deep
And it’s well within our reach”
Jag får för mig att någon förmodar att jag behöver påminnas om just den kraften och betydelsen av att aldrig låta det svåra stänga dörren ( eller motorvägen om du så vill” till hjärtat. Alla barn har rätt att få tillit nog för att våga älska och klokskap nog att låta varje tanke passera hjärtat. När jag nu åter skrivit mig till tårar påminner jag mig om att natten bara är andra sidan av dagen. Eller hur?
(rest, in peace JC)