Det rigorösa säkerhetspådraget förvånade mig. Hårda hinder uppställda på flera platser. Vakter överallt. Poliser överallt.
På väg in på fältet blev även vi journalister grundligt visiterade och väskor genomgångna. Gott så. Det, i kombination med förstärkningsvapen hos uniformerad polis gjorde att den mesigaste av mesiga människor, jag själv, kände mig trygg ute på Bråvallafältet.
Jag kände mig trygg. Och jag sticker inte under stol med att jag är skitfeg. En riktig tönt i såna stora sammanhang.
När mörkret infaller sig händer nåt helt annat på flygfältet. Människor förvandlas till djur. Hungriga rovdjur på jakt efter ett lätt byte. Jag testade själv att gå igenom festivalområdet allena en kväll. Eller snarare en natt. Mörka områden i kombination med överförfriskade människor är verkligen ingen bra kombo. Jag är en vuxen kvinna. Jag kände mig som en zebra i en lejonflock.
Håkan Hellströms konserter har alltid ett tydligt kärleksbudskap. ”Var snälla mot varandra”, sa giganten från scenen. Då visste vi inte att en ung tjej ska ha våldtagits där och då. Mitt bland alla människor. Jag stod där. Jag märkte inget medan någon tog sig friheter med en ung flickas kropp.
Under ljus himmel, innan mörkret rullade in. Det är totalt fyra våldtäkter anmälda i år. Det, och en hel drös med ofredandeanmälningar. Till det en misshandel som berodde på att någon försökte stoppa ett sexofredande.
Det här får inte hända. Det får inte hända. Ändå händer det. Gång på gång. År efter år. FKP Scorpio svarade med att lägga ner festivalen nästa år. För att sedan några timmar senare flagga för att festivalen kommer att återuppstå ett annat år.
Man säger att anledningen är sexbrotten. Man säger att anledningen inte är de miljonförluster som företaget gått med på Bråvalla senaste åren.
Men varför vill man inte prata om det? Vems är egentligen ansvaret, FKP Scorpio? Är det mitt som kvinna att inte gå ensam? Är det den unga tjejen som råkade befinna sig i ett publikhav, den mest allmänna plats man rimligen kan finna? Eller är det tjejen som skulle till festivalen från campingen och blir överfallen? Är det kläderna? Alkoholen? Mängden människor?
Jag vet inte om det är rätt väg att ställa in festivalen. Rätt väg kanske snarare vore att motverka såna här händelser. Kanske med kameraövervakning, kanske med annat. Men att ge upp ligger inte för mig.
Faktum är att jag vill kunna gå igenom ett festivalområde. Jag inte bara vill. Jag ska. Jag ska kunna gå naken – och ändå känna mig trygg. Vi ska inte behöva vara rädda att släppa ut våra unga på roliga saker. Man ska inte behöva ha ståldräkt och kyskhetsbälte för att vistas bland folk.
FKP Scorpio flaggar redan nu för att festivalen kan återuppstå framöver. Medierna har dock mötts av radioskugga så när som på pressmeddelanden. Arrangören vill helt enkelt inte prata om det som hänt. Man vill inte prata om hur män tagit sig friheter med flera kvinnors kroppar. Nästan 30 stycken – närmare bestämt.
I stället lägger man ner. Men säkerhetsfrågan borde vara minst lika aktuell när festivalen återuppstår.
Och jag säger när. Inte om. Kommer arrangören tala klarspråk med media då?
Kommer jag kunna gå naken?