Den frågan är det ingen som kan besvara. Vi vet inte ens om det är så, eftersom vi kan misstänka att de gamla fula husen har rivits, medan pärlorna lämnats kvar. Dessutom, hur vet vi vad dåtidens människor tyckte?
Men ändå?
Varje sommar när jag vandrar genom Visby brukar jag fråga mig varför ingen bygger städer som också har kullerstensgator, doftar fläder och är bedövande pittoreska? Beror det på dålig efterfrågan, eller är det ingen som vågar satsa på ett modernt medeltidsprojekt?
Ofta i diskussionen om hur det byggs brukar ”miljonprogrammet” vara en förbannelse som debattörer spottar ur sig.
Men miljonprogrammet var faktiskt inte i första hand statarlängor på tvären, utan kokade ner till en himla massa radhus. Folket drömde om en villa på stadsnära landsbygd. Makthavarna ville ha rationellt boende i gigantiska landbaserade Atlantångare. Kompromissen blev radhus, eller hyreshus med markkänning.
Detta vittnar om att folkets åsikter spelar roll. Men också makthavarnas försiktighet med plånboken. Det blir ett mellanting mellan det vackra och funktionella. Och folk flyttar glatt in i kåkarna. Trots att andra på insändarsidorna fördömt dem som fula.
När det sedan gått några decennier och det kommer förslag på att riva eller bygga om, då skrivs det protestlistor och klagas över att unika kulturvärden är på väg att förödas. Det som ansågs styggt blir nu påkallat en k-märkning. Värt skydda med stridsvagnar om så är nödvändigt.
Av detta kan vi dra slutsatsen att det bästa är att var och en får bygga som de vill. Är det bra, blir det kvar. Är det dåligt, försvinner det snart. Därmed kan vi också ana att det som är var av dagens moderna arkitektur om 100 år kommer att anses vara Världsarvsfantastiskt.
Hus som byggdes förr blir således alltid vackra, fast först i framtiden.