Ständigt och konsekvent, år efter år. Maffian är ett outtömligt ämne för filmregissörer och Martin Scorsese i synnerhet.
I helgen gick jag och såg "Camorrans barn". Den är förvånansvärt väntad utifrån titeln. Filmen skiljer sig inte från någon annan maffiaskildring annat än att antagonisterna är barn istället för vuxna. Ingenting i deras liv penetreras annorlunda. De beter sig precis som vilken vuxen mafioso som helst. Där och då rinner min bägare över. Har vi inte fått tillräckligt många maffiafilmer? Räcker inte det nu?
I oktober-november var det ganska mycket diskussioner hit och dit om superhjältefilmer. Martin Scorsese var den mest högljudda och mest tydliga med att sådana filmer tråkar ut honom. Han menade att biografer borde ta större ansvar att ge människor mer värdefulla upplevelser än underhållning. Genren har invaderat biograferna och är ett problem för mångfalden. Själv skrev jag en krönika i Folkbladet om att han i precis har rätt. Vilket jag fortfarande står bakom, Scorsese fick uppbackning även av Francis Ford Coppola och Ken Loach.
Sedan gick jag och såg "The Irishman". Martin Scorseses epos om en enkel man som steg i maffiagraderna. Det är inte svårt att uppskatta filmen. Skådespeleriet av Robert De Niro och Al Pacino tar dig tillbaka till 90-talet då båda hade sin absoluta storhetstid. Över tre timmar film är minutiöst genomarbetad och fängslande. Samtidigt, handen på hjärtat Martin...har inte du gjort den här filmen tidigare? På andra sätt men i princip samma sak? Kanske lite bättre också? Scorsese kritiserade Marvel-filmer för att de inte säger något om mänskliga upplevelser och livet. Som van filmtittare kan jag undra då vad mängden av maffiafilmer försöker säga oss. De är förvisso mer verklighetstrogna än flygande människor men trots allt är enformigheten utmattande. Hur många personer kan relatera till den som skoningslöst skjuter offer efter offer tills de inte längre är människor? Hur mycket säger de flesta maffiafilmer om våra samhällen?
Nu är Martin Scorsese långt ifrån den enda som fastnat vid maffian. På biograferna går exempelvis "Camorras barn", som sagt. Min förhoppning var att den skulle få fram nya perspektiv på området. Enda skillnaden är att barnen leker vuxna. Vilket kanske är en intressant dimension också, men fortfarande bidrar den till mer enfald istället för mångfald. Själv hade jag velat veta vad som händer med skolan när maffialivet framstår som mer lukrativ.
Varför dessa historier fortsätter att berättas handlar förmodligen om att de säljer. Varför Martin Scorsese, som gick ut sådär tidigare i år, själv väljer att fortsätta på samma bana utan försök till utveckling är svårare att förstå. Visst är biograferna inte övertagna av maffiafilmer på samma sätt som superhjältefilmer. Det beror också på ens definition av maffiafilm. Sådana som "Widows" kanske inte handlar om italienskättade, organiserade brottslingar men fortfarande planerade och arrangerade brottshandlingar. Med så pass brett perspektiv blir plötsligt synen på brottsfilmer/maffiafilmer och deras regn över filmscenen liknande det superhjältefilmer håller på med.
Veckans
Bioexplosion: På självaste juldagen kommer uppföljaren till "Frost". Biograferna är inte säkra då!
Sista ruschen: 2019 har varit ett ovanligt mediokert bioår men slutspurten är ändå starkare än vi tidigare behövt acceptera.