Jag är knappast ensam om att frukta den nordiska senhösten. Jag är knappast ensam om att förbanna mörkret, motvinden, regnet och den kopiösa tröttheten. Semesterns förrädiska energikick har falnat och ersatts av gruvarbetarveckor, tröstätande och nedborrade händer i jackfickorna.
Den brukar börja nu, den årstidsbundna höstdepressionen, tätt sammanflätad med det nordiska vemodet, perioden där dagarna alltid inleds med den kärleksfulla frågan:
”Fan, i helvete, hur kan det redan vara morgon?”
Upplysningen kom till mig en kväll i slutet av september. Jag stod med underarmarna i lödder och diskade bort resterna från en tröstmåltid bestående av pizzarester och en överdos bearnaisesås. Mörkret låg kompakt, både bildligt och bokstavligt och jag såg framför mig tre månader av mental mjölksyreträning innan det skulle vända. Diskbänksupplysningen träffade mig med samma kraft som när Siddharta Gautama mediterade sig fram till sanningen om lidandet och blev Buddhismens grundare.
”Jag ska lura dig, förbannade höstdepression. Jag ska finta upp dig på vemodets läktare. Nu vänder vi på årstiderna.”
Planen var genial i sin enkelhet. Den natten, i skiftet mellan september och oktober, firade jag helt sonika nyårsafton. Så mycket firande blev inte av, men jag lyckades hetsäta en ask Aladdin, innan jag skålade jag i hallonsoda och med balkongdörren öppen sjöng in det nya året.
Oktober blev mitt nya januari och skräpmatens tid var förbi. Sällan har inköp av tonfisk, kyckling och grönsaker skänkt mig sådan lycka. Det joggingprogram som under tio års tid varit förknippat med första kvartalet, gick häpnadsväckande lätt att påbörja redan i oktober. Jag hade förvandlats till en årstidsrebell, en hälsoguru som kommit fram till lösningen på det nordiska vemodet, en diskbänksmessias som var kommen för att göra terapeuter och läkemedelstillverkare arbetslösa.
Trots att det bara passerat en månad, är jag övertygad om att höstdepressionen har manipulerats. Vi som arbetar inom skolans värld står inför ett stundande höstlov, men på min agenda står det sportlov och inom kort sätter jag mig ner för att planera midsommarfirandet. Det är ju inte långt kvar. Att sommartiden slutar är bara en lek med timvisaren och vill barnen spöka ut sig på Halloween så klär jag ut dem till små söta påskkärringar. Jag tror heller inte att julens alla tvångsritualer behöver hindra mig. Skillnaden mellan ett julbord och ett påskbord är marginellt och ungarna får helt enkelt acceptera att det på julafton ligger äggformade pappkartonger med godis under påskriset.
Så får det bli
Lura upp höstdepressionen på läktaren
På med löpardojjorna
Klä ut er till påskkärringar
Så Gott nytt år och Glad påsk, kära läsare.