”Fotboll handlar inte om liv eller död – det är mycket allvarligare än så…”
Citatet är fritt översatt från Liverpools legendariske manager Bill Shankly och får slå an tonen i denna krönika. Texten kan nog tyckas obegriplig för gemene man, men jag anar att vi är en liten skara nördar som förstår precis vad det handlar om. Det handlar om de hållpunkter i livet som utgår från att slutspelet i fotbolls-VM äger rum vart fjärde år, denna gång i Brasilien.
Jag har personligen svårt att erinra mig vad jag åt till frukost i morse eller vilka jobbmöten som är inbokade närmaste tiden, men jag minns i detalj hur jag kände mig under VM-finalen 1978 mellan Argentina och Holland. Som hängiven åttaåring spökade jag ut mig i en vinröd polotröja för att efterlikna Argentinas målvakt Ubaldo Fillol. Jag minns Mario Kempes magiska hårsvall när han drev bollen igenom konfettiregnet och avgjorde finalen. Under Spanien-VM 1982 var min förhärskande livsdröm att bli firat fotbollsproffs, att få odla en Ronnie Hellström-mustasch och B-planen att bli sportjournalist med alla världens arenor som arbetsplats. Med facit i hand är uppdraget som gästkrönikör på Folkbladet det närmaste jag kom den drömmen. VM 1982 minns jag som det slutspel där en av tidernas bästa matcher spelades, mellan Italien och Brasilien, med artisterna Socrates och Zico. Italien vann bataljen och sedermera hela VM, tack vare Paolo Rossis och målvakten Dino Zoffs storspel. Besvikelsen var grym när min slöjdlärare avslog förslaget om att få sy en kopia av Zoffs målvaktströja. Det fick bli ett fånigt örngott istället.
Jag skulle kunna skriva en uppsats om VM 1986 i Mexiko, om Maradonas geniala solonummer mot England, om Peter Shiltons vrede efter att Maradona använt ”Guds hand”, men jag var sexton år och mitt i en sorgeprocess över att aldrig få chansen att tangera Pelés VM-debut som 17-åring. Fyra år senare var sorgen ännu tyngre, trots att Sverige, för första gången sedan 1978, deltog i ett VM-slutspel. Sverige marscherade ur VM efter tre raka förluster med 1-2 och dagen efter att Hernan Medford i Costa Rica hade sänkt Sverige, fick jag och mina lumparkamrater sopa kaserngården på F 13 efter att besvikelsen renderat i några utflugna vinpavor från logementet.
Min egen VM-dröm stannade vid division fyra-fotboll, men som 24-åring fick jag i alla fall uppleva den magiska sommaren i USA med Ravelli, Brohlin och de andra bronshjältarna. Inte på plats i USA förvisso, men euforin sträckte sig hela vägen till Vasaparkens fontän, där jag cyklade runt på min gamla Monark och sjöng ”När vi gräver guld i USA”. Allt går att uppleva, även långt ifrån händelsernas centrum, bara den naiva besattheten finns kvar. När jag nu åter tagit plats i soffan för att som 44-åring bevittna VM i Brasilien, gör jag det med samma lust som den åttaåring som hänfördes av konfettin och de argentinska hårsvallen i Argentina 1978.