Jag tror nästan varje biografanställd i Norrköping vet hur mycket jag längtat efter att de ska öppna igen. För att inte tala om människor jag känner, de har förmodligen förstått sanningen att jag kunnat stå ut med det mesta om jag bara har fått gå på bio. När beskedet väl kom om nyöppningarna fick jag frågor om vad jag ville se, vad jag skulle se. Svaret var enkelt, allt som inte är dubbad barnfilm kommer jag se. Jag kommer ta igen varenda missad tillfälle att sitta i en biograf. Filmen spelade ingen roll. En bra film är bonus och inte en nödvändighet. Det slutade med att jag gick på filmer tio dagar i sträck. Dag efter dag vältrade jag i den härliga miljön, svalkan, att få träffa personalen igen, att få försvinna in i historier återigen, mattorna i salongerna, dofterna.
En måndag gick jag och såg dokumentären "Gunda". En skildring av livet för en gris och hennes kultingar på en gård. Filmad i svartvitt och utan minsta mänsklig påverkan. Till synes. Givetvis äger några personer gården. De har skapat vissa av förutsättningarna. Människans brutala hand skymtar också. Men ingen människa syns på bild och ingen berättare guidar oss igenom livet på gården. Några andra djur som kor, höns och tuppar får också några minuter i bild.
Efter en stund kände jag en akut saknad av David Attenborough eller någon annan person som kunde ha berättat lite om vad som hände på duken. Då behövde min inre coach dyka upp och påminna mig om att jag behövde skärpa mig. Månader av biografbrist och här satt jag och kände...rastlöshet? Hur kunde jag? Hur smög sig denna enorma otacksamhet in i mina ådror? Trots allt brukar jag säga att jag älskar bio även när filmerna inte är "bra" (vad det nu är). Har inte jag lidit av att inte kunna leva tidigare biograftäta livet? Har inte jag gråtit faktiska tårar av att inte ha dem öppna? Pandemin borde såklart ha tagit bort all tillstymmelse till annan vilja än att ständigt finnas i en biograf. "Nu skärper du dig och njuter av vad du är med om!" sa min inre röst.
Efteråt har jag uppmärksammat att "Gunda" varit väldigt uppskattad bland kritiker. För min del blev det lite av en "kejsarens nya kläder". Trots sina filmtekniska förtjänster är den en dramaturgisk utmaning fram till slutet då betraktelserna når en klimax. Den kan ha en meditativ effekt på rätt typ av person. Att på något sätt bli ett med naturen i filmen som närmast kan liknas vid just tv-programmet "Ett med naturen". En av filmens styrkor är att den låter tittaren lägga hur mycket som helst in i händelselösheten. Recensent efter recensent noterar poänger som vi bara kan spekulera i om regissören har ämnat. Alla filmkritiker får alltid slåss med bedömningsfrågan om huruvida budskap och mening kan lyfta en film tillräckligt eller om de andra faktorerna är avgörande. Bristen på dialog i "Gunda" är både talande och utmanande. På ett subtilt sätt får vi påminnelsen om att djur föds upp och slaktas bara för oss. Vi har gjort andra varelser till våra slavar. Men frågan är vem filmen vänder sig till. De redan initierade känns det som och de behöver inte samma typ av påminnelse. Sanningen är att "Gunda" blev mer värdefull efteråt.
Missa inte: "Nomadland", "Promising Young Woman", "En runda till" och "Quo vadis, Aida?". Biograferna visar mycket kvalitet.
Andra perspektiv: Lite ironi är det allt att en svensk film heter "Vitt skräp"...
Setareh Yousefi