För någon vecka sedan avslöjade jag för en god vän att Folkbladet hade utnämnt mig att skriva krönikan till självaste julafton. Förväntade mig en politisk korrekt medhårsstrykning och några floskler om min förträfflighet som krönikör. Men icke. Istället blickade vännen upp mot mig, med förfärade ögon, som om någon hade utnämnt Peter Jihde som julvärd i SVT.
”Är det sant? Ska DU skriva på julafton? Kan du inte byta grepp i så fall, lägga bort den där bittra tonen och skriva något positivt om julen?”
Men jag är inte bitter. Tvärtom, så gillar jag julen. Delar av julen i alla fall. På samma sätt som Tomas Wassberg lärde sig att älska mjölksyra.
Men först ska man forcera vissa obskyra passager. Mina fem barn är underbara små människor, kloka, söta avkommor, men med omfattande önskelistor. Kombinationen av varuhusfobi och bristande framförhållning i att köpa julklappar på nätet, tvingar ut mig i julrushen. Jag hamnade i en leksaksaffär häromdagen, alldeles för varmt klädd, med immiga glasögon och tidsbrist. De handskrivna önskelistorna var ytterst detaljerade och jag forcerade hyllorna som en blodtörstig kamphund. Överlevnadsstrategin är att inte stanna upp, att inte tveka och att hålla ut armbågarna. Det knepet lärde jag mig under min sejour som flyttgubbe. Att hålla ut armbågarna så att inte möblerna skadas. I leksaksaffärerna är denna kunskap avgörande för att komma fram till kassan med hedern i behåll. Om någon läsare har tilldelats en armbåge i ansiktet av en svettig medelålders man med immiga glasögon, så ber jag om ursäkt.
Men bitter är fel ord. Jag har lärt mig att älska den själsliga mjölksyran.
The show must go on och vis av erfarenhet klär jag mig i funktionskläder när maten ska handlas. Armbågarna fälls ut och nu kommer jag in i ett flow, då varorna ligger där de ska och friktionsfritt betar jag av i princip allt på inköpslistan. Det som ställde till det var det förbannade ”i princip”. I vanliga fall fixar jag motgångar med en axelryckning, men i julhysterisammanhang går jag i baklås om mina önskade varor inte står att finna och jag ställs inför valet att strunta i kryddnejlikorna, eller ge mig in i ännu en affär bara för att handla några fåniga nejlikor som ska petas ner i grisstjärten.
Men jag är inte bitter, utan lugn, kärleksfull och harmonisk. Så länge allt går min väg.
Med klappar, mat och julgran på plats, är det så dags för polishen. Julstädningen går som en dans, så länge ingen kommer i vägen för mig och gulsåpan. Städning är så renodlat primitiv, vilket faller mig i smaken. Återigen är funktionskläderna på och nu är det dammtrasan, dammsugaren, vattnet, såpan och jag mot världen. Musiken är på max och på teven flimrar harmoniska låtsasmänniskor förbi, i en sörja av tips om hur mysigt och lätt det är att baka, laga julmat från grunden och om vikten av att slå in julklappar ”med inlevelse och kärlek till mottagaren”.
Dagen D är blott en transportsträcka. Jag brukar dåsa till när Ferdinand fraktas tillbaka till korkeken och under middagen har jag bestämt mig för att ignorera alla kommentarer om avsaknaden av kryddnejlikan. Ingen kommer åt mig längre och snart är jag i mål. Jag ställer mig utanför min egen kropp, ser hur min far tuggar i sig sillen, hur mina söner åtnjuter revbensspjällen, hur barnen plockar med sina julklappar och allt är så förutsägbart vackert. Med själslig mjölksyra genomför jag julafton med ett trovärdigt leende och jag vet att mina underbara, sockerspeedade barn så småningom kommer att somna, lyckliga och harmoniska.
Men jag är långt ifrån bitter. Tvärtom så börjar julefriden nu närma sig min själ.
Klockan 06.18 på juldagens morgon är jag i mål. Då tassar jag upp i underbar ensamhet, brygger mig en kanna starkt kaffe och tar fram de kvarvarande revbensspjällen. Jag tänder julgransbelysningen och invirad i pläden, dricker jag mitt kaffe och tar en lättnadens tugga av spjällen. Nu tillåter jag mig att njuta, för nu är det över och det är ett helt år kvar till nästa race.
Så God Jul på er, underbara medborgare och annat löst folk.