För tillfället sitter jag och förbannar min vänstra vad. Jag har drabbats av ”gubbvad”, en åkomma som karakteriseras av plötslig muskelbristning i vaden, en krämpa som drabbar män över 35 år. Bara en sådan sak gör förbannelsen dubbel, dels över skadan och dels över det obarmhärtiga åldrandet.
Men den här krönikan förbannar primärt inte fysiska defekter eller åldrandet, ty det finns värre saker att bekymra sig om.
Jag har bestämt mig för att lura hjärnan och min massiva kroppshydda att det är möjligt att njuta av löpning. För kännedom så är jag expert på självbedrägeri, vilket har varit till min fördel i initieringsfasen. Under första kvartalet har jag successivt skaffat mig rutiner som bidragit till att jag några gånger i veckan lufsat runt våra vackra promenader och längs Åbackarna. Det har varit en relativt angenäm resa, i takt med att konditionen förbättrats och vintern övergått till vår.
Av någon anledning, troligtvis en kombination av torgskräck och långa arbetsdagar, föredrar jag att springa i skymningen. Okej, jag är inte historiens mest graciöse löpare, påminner mer om Frankensteins monster än om Malin Ewerlöf, men som alla vet är jag i djupet av mitt hjärta en mycket timid och kärleksfull natur. Det är bara skalet som är lite deformerat och väderbitet.
När Frankensteins monster, efter åtta kilometers löpning, plågat sig uppför den förrädiska lutningen på Södra Promenaden, passerat de Geergymnasiet och Nya Parken och flåsande nått fram till Kneippen, där en liten passage av nedförsbacke står till buds, innan jag svänger av ner mot strömmen. Det är då jag förstår att det finns allvarligare saker att förbanna, än det som bottnar i fåfänga, klena vader och åldrande.
Det är då jag ser en kvinna, 15-20 meter framför mig. Hon vänder sig om och möter min blick. Eller rättare sagt, hon möter ett flåsande monster med gubbvad.
I det mörka Kneippen.
Jag ser vad hon tänker och jag förstår hennes rädsla. Den plötsliga insikten gör mig sorgsen, frustrerad och förbannad. Med ett grymtande försöker jag få fram att hon inte behöver vara rädd för mig. Men det hjälper föga. Med skräckslagen blick kastar hon sig in på en tvärgata.
Det är då jag förbannar det samhällsklimat som råder.
Det är då jag förbannar att det snålas med gatubelysningen i den här vackra staden.
Det är då jag förbannar alla män som hatar kvinnor.
Och det är betydligt värre än att beklaga sig över en fånig muskelbristning i vaden.