Efter 14 år med Sambon vågar jag skriva den ingressen, för hon vet hur det verkligen ligger till – på det planet.
Musiken är en annan femma.
Kallar mig inte nörd eftersom jag vet att de som verkligen är på den nivån skulle fnysa med förakt åt den lilla kunskap som finns lagrad innanför pannbenet.
Men.
Jag vet inte mycket som är härligare än att dra på sig lurarna och bara njuta. Det är avkopplande, inspirerande och humörhöjande på samma gång. En plats bara för mig som ingen annan kommer åt.
Så har det varit ända sedan den dagen jag – med hjälp av en skolkamrat – i sjuan eller åttan när jag upptäckte Elvis Costello.
Det var 1978.
Jag hittar fortfarande, och "tipsar" goda vänner vare sig de ville eller inte, så fort något ger den där wow-känslan.
Det hände alltså för en månad sedan efter att ha laddat ned 261 (!) låtar där vi kan lära känna samtliga artister på Bråvalla Festival.
Efter en stunds snabbspolning bland banden skruvade jag upp volymen till "Animal Style", "Biblical", "Many Of Horror" och "Bubbles".
Signerade Biffy Clyro, trion från Ayrshire på den sydvästra kusten av Skottland som den här halvslumrande bloggaren bara förknippat med några av Storbritanniens häftigaste golfbanor.
Smakprovet var början på något vackert. Eller kanske rentav ett långt och troget kärleksförhållande. För det har gått mer än tre veckor nu och då har ju den där första tiden som vi brukar kalla förälskelse passerat eller hur? Och jag har alltid varit trogen mina partners på det musikaliska planet.
Mest pinsamt i sammanhanget kanske är att jag aldrig hört talas om bandet, särskilt som blaskans musikaliska orakel Mikael Mjörnberg redan vid släppet hyllade dem som det mest sevärda live på årets festival.
Tvillingarna Ben och James Johnston började spela tillsammans med kompisen Simon Neill 1995, bildade BC 2002 och har släppt sex album sedan dess. Det sjunde ("smutsigare och rockigare" enligt frontmannen Neill i NME) kommer under årets turné som har premiär på Bråvalla och fortsätter med en spelning på Roskilde fredag kväll.
Det har alltså blivit en del underbar musik att plöja igenom i sommar.
Deras musik beskrivs som alternativ rock, tung men ändå melodiös.
Själv skulle jag kalla Biffy Clyro för ett möte mellan Metallica, Foo Fighters och Coldplay, en hybrid med Nirvana och Depeche Mode eller en sampling av den argaste punken och gladaste brittpopen.
Ni hajar? Det här är ett band som inte bara sådär kan placeras i något fack.
Någon kanske tycker att det är fånigt att jämföra ett nyupptäckt band med verklig kärlek, men fundera: känslorna är rätt lika. Du tänker och nynnar på en låt när du vaknar på morgonen, och sjunger några strofer för dig själv innan du somnar. Och får du inte höra artisten/bandet på någon dag kommer abstinensen.
Ungefär som en förälskelse.
Och den som inte får gåshud när Simon Neill med en spröd gitarr och ångestfylld stämma drar igång "Many Of Horror" från Panorama-scenen blev förmodligen inte heller det minsta våt i ögonen när Island slog ut England ur EM-slutspelet häromkvällen.
Jag kommer i alla fall få en klump i halsen när jag hör de här raderna:
You say "I love you, boy"
I know you lie
I trust you all the same
I don't know why
'Cause when my back is turned
My bruises shine
Our broken fairytale
So hard to hide
Och bandets namn? Nähe, jag spekulerar inte ens. Surfa och avgör själva vad som kan verka mest trovärdigt.