Alla anser inte att värdegrundsfrågor är viktiga. Det kan ju också vara så att dom har annat att fokusera på. Somligt ”kräver” sin tid. Man måste prioritera. När detta blir en förutsättning för vårt arbete händer det sig att dom med svagast röster prioriteras bort och frågor som bara kan besvaras med långsiktigt arbete läggs underst i högarna. Saker blir synliga och får sitt värde genom våra prioriteringar.
Hur våra barn har det borde ju vara en fråga att självklart prioritera och så skulle det säkert vara om alla val skedde medvetet. Men i en stressad tid prioriterar saker sig själva. Tanklöst och ofta i längden oklokt.
Just som barnet börjat berätta sin något invecklade historia om vad som hänt i skolan ringer pappas mobil. Som för att ge sken av att ”sålla” tittar han på displayen innan han svarar. Berättelsen får vänta.
Att sitta ner och verkligen rikta sitt fokus mot en annan människa. Att ta emot det som finns att ta emot. Att ta en annan människas känsla på allvar. Att tålmodigt ta sig an ett problem som kanske inte genast låter sig lösas och att se samband som inte har med här och nu att göra. För detta krävs prioritering.
– Jag måste prioritera mig själv nu, säger Sofia i ett försök att förklara sin planering.
– Vad är det du ska prioritera bort, undrar jag och försöker fånga hennes blick som för tillfället bläddrar genom ett antal sms.
– Det vet jag inte, det är ju inte så att jag vill prioritera bort mina barn, det vore ju inte riktigt klokt.
– Nä, det vore inte klokt, säger jag just som jag hittat hennes blick, men vi är ju inte alltid kloka.
Kortsiktighet och enkla lösningar tycks driva oss bort från klokskap och hållbarhet. Vi rusar på och orkar liksom inte veta det vi innerst inne vet. Barnet som vill berätta allt kommer att växa sig ur vår famn, farfar som är sjuk kommer inte att för alltid behöva vår hjälp och Rodhosresan är inte svaret på allt det svåra. Vi orkar inte alltid veta det vi vet.
Vid sidan om kärlet för tomglas står högar av saker som någon lämnat. Han ser inte högen från dit han har åkt. Han såg sig hastig omkring, lämpade av sakerna och åkte.
Det är någon annans fel, säger han sig urskuldande. Genom att lösa sitt problem skapade han ett nytt. Organisationsforskaren Peter Senge har utryckt saken som att ”dagens lösningar blir ofta morgondagens problem”.
Från en övergripande nivå hoppas vi på klokskap och långsiktiga lösningar. Vi förväntar oss sånt av beslutsfattare. Att dom inte ska vara som oss andra.
I stort som smått dyker då och då oklokskapen upp i all sin nakenhet. På övergripande nivå tvingas man då ”se över sina rutiner” eller ”tillsätta en utredning”.
I det privata hittar man om möjligt skulden hos andra eller frånsäger sig ansvaret med
”hade jag bara vetat skulle jag aldrig ha…”
Den värdegrund man anser sig omfatta krockar ibland med de prioriteringar man faktiskt gör. Hur ska vi göra för att alla barn ska klara skolan på ett bra sätt? Om det inte hjälper med betyg, om en del tror att dom är för dumma, om en del blir illa behandlade och om en del lever svåra liv som tar fokus från skolan? ”Om problemen varit lätta”, menar nämnda Peter Senge, ”hade dom redan varit lösta”. Så står vi där rastlöst och trampar tills någon befriande viftar med en lösning så att vi kan prioritera det kortsiktiga och mer enkla.
Vi tycks mer ivriga att ”ha svaren” än att skaffa oss mer kunskap. Vilas, tre år, tittar upp på mig och frågar:
– Varför kramar du mig?
PS. Jag vill erkänna att jag fått hjälp med denna krönika men samtidigt tillägga att ingen någonsin lyckats med något dom inte fått hjälp med!