Låt oss föreställa oss ett brinnande hus. Det har bombats under kriget. Huset är en familjs hem, och nu blir de blir tvungna att börja om från början – bygga sig ett nytt hus.
På platsen som de väljer att bygga det nya huset sägs det att trollkarlar och häxor har bott förr. Familjen varnas för att bygga just där, men det struntar de i. Det är väl bara skrock, och någonstans måste de ju bo.
Familjen som jag talar om är min mormors. Hon växte upp i finska Lappland och var med om sådant som jag aldrig har behövt oroa mig för här i Sverige.
En gång när hon var liten och hennes mamma bad henne att springa till affären och köpa mjölk, kom det plötsligt flygplan och släppte bomber i sjön alldeles intill. Hela matbutiken skakade, och en gammal kvinna med huvudduk slängde sig över mormor för att skydda henne från glassplittret. Fönsterrutorna gick nämligen sönder.
När mormor till slut kom hem välbehållen trots allt grät hennes mamma, för hon och den övriga familjen hade trott att de aldrig skulle få se henne igen.
Det var en helt annan tid med ett helt annat sätt att se på sin tillvaro. Jag har hört så knasiga saker, som att min mormors mamma var kristen men pappan ateist och ägare av en svart bibel. Den fick man egentligen inte öppna, men när han ändå gjorde det så började köksbordet att dansa.
Ska man tro på det? Jag vet inte, det talar ju emot all vetenskap. Men mormor har i alla fall berättat att det spökade i hennes barndomshem – det nya huset; det som byggdes på platsen som sades vara häxornas och trollkarlarnas.
Folk såg, hörde och kände underliga saker. Ändå bodde man kvar, för vad skulle man annars göra?
Vi åkte dit en gång när jag var sex år gammal. Jag märkte inget övernaturligt själv, förutom att alla andra verkade väldigt uppskärrade. Men lite speciellt var det ändå att solen sken dygnet runt, för så är det visst när man har midnattssol som det kallas.
Och så fick jag prova på att fiska för första gången. Mitt hjärta slets itu av att se alla rödögda fiskar ligga runt omkring på stranden alldeles stilla. Jag sparkade ner dem i vattnet och blev förvånad av att se dem simma iväg. De var visst inte döda trots allt.
Under tiden satt en kusin ensam i huset och tittade på TV. Hon hade inte velat följa med oss andra och fiska. Plötsligt hörde hon bilen köra in på grusplanen. Steg ute på gården och i trapporna; de tunga knarrande dörrarna som öppnades – men tystnad! Vart tog vi vägen? Varför sa vi inget?
För vi var ju inte där. Gissa om hennes hjärta brann av skräck!