Nu när nästan halva 2016 passerat går det att konstatera en trend, det är ett mycket mediokert filmår.
När film är som bäst kan den öka hopp om världen och livet. Variation av känslor pumpas igenom själens system och kan ge utslag i form av fysiska effekter. Det kan kännas lättare att andas eller gå. Du vill ut och förändra världen, du vill dela med dig av upplevelsen, du går ifrån lyft och stärkt. 2016 är ett öken på det sättet. Det har knappast gått att tipsa någon om att spendera pengar på bio. För med tanke på kostnaderna så har filmvärlden inte kunnat locka. Bland de mest omtalade filmerna finns "The Danish Girl". Själv tycker jag det säger något om filmåret eftersom den går att dissekera och analysera brister på utan större ansträngning. De enda jag kan framhäva är "Systrarna", "Under sanden" och "The Big Short".
Det här sker samtidigt som det dystra läget i världen de senaste två, tre åren erbjuder möjligheter att berätta viktiga, kärnfulla historier. Ändå blir det andefattigt och mediokert. Och det ser inte riktigt ljust ut framåt eftersom sommaren är på väg. Du som vet hur bioåret brukar se ut är också van vid att sommaren öppnar för mer skräp och mer tanklösa vardagsflyktslösningar. I vanliga fall är det inte de mest intelligenta skildringarna som släpps under den varma årstiden. Vilket såklart är förståeligt, majoriteten av människor är hellre utomhus på sommaren. Vi cineaster må blicka förvånat över de tomma biografsäten runtomkring oss men så fungerar det.
Samtidigt vet jag inte om det har kommit så många usla filmer hittills heller. Jag tänker på "Mother's Day" som sågats ordentligt. Själv tyckte jag den hamnade på betyg 2. Garry Marshalls bagatell är knappast en pinsam stund för mänskligheten. Inte jämfört med exempelvis "Grown Ups 2".
Om ingenting ändras framöver tycker jag definitivt att det är dags att dyka i skattkistan som är filmhistorien. Ibland lönar det sig att backa bakåt. Filmer från Hollywoods gyllene era kan tillföra livet en hel del. Mellan decennierna 40-70 gjordes mycket som är sevärt än. Är du en läsare som kanske har svårt för kostymdrama eller svartvita filmatiseringar tycker jag du ska utmana dig själv. En film som gett mig personligen väldigt mycket är "12 edsvurna män", eller "12 Angry Men" från 1957 med Henry Fonda i spetsen. Henry är far till Jane Fonda, som skurit ut ett eget forum till sig själv.
Vi börjar i en rättssal där en ung pojke är beskylld för att ha mördat sin far. Juryn får instruktioner om hur de ska överlägga. Sedan händer filmer under de timmar juryn diskuterar fallet. Kanske låter det för pratigt, för tråkigt. Men tro mig, spänningen ligger i stadigt. Dialogen är ren konst. Varje gång jag ser den, kanske 20 gånger redan, blir den bättre. Få filmer är så pass slagkraftiga och innehållsrika. Och jag har träffat fler som känner precis så. Ofta pratar människor om värdet att blickat framåt, leva i nuet och så vidare. Du måste inte det om nuet är oinspirerande, fördjupa dig i dåtiden.