Få har väl missat att den ytterst framgångsrika musikalen "Cats" filmatiserats och är sedan fredags på biografer även i Norrköping. Premiären föregicks av internationella och nationella sågningar utan dess like. Det fanns ingen hejd på hur recensenter och krönikörer kunde ta i för att beskriva den usla kvalitet de bevittnade. Dagens Nyheter skrev "Varenda taskighet som skrivits om ”Cats” är sann. Den är helt enkelt outhärdlig från första till sista minut".
Förvisso är "Cats" en riktigt dålig film men den är filmvärldens "scrunchie". Hårsnodden som endast används när den är i mode eller populär. Som sent 80-tal och tidigt 90-tal var runt alla hästsvansar. Den fasades ut. Nästa steg var hån. För två-tre år sedan gjorde "scrunchien" en diskret comeback och används numera av yngre personer. Åsikterna om accessoaren är dikterade, den är populär eller impopulär baserad på vad vi blir regisserade att tycka. Redan innan bestäms att "Cats" är ett straff mot mänskliga ögon. Ingenting gör filmkritikersjobbet mer spännande än att få hylla eller såga ur märgen. Att experimentera med ord och formuleringar för att kunna skapa känslan som uppstod när vi tittade på filmen. Det är väldigt lockande att maximera känslan för att kunna ägna sig åt hantverket.
Själv gick jag till biografen med förväntan att jag skulle lida igenom "Cats". Tro mig, den som ser mycket film känner igen tillståndet. Att sitta där och förtvivlat beskåda ännu ett bevis på att originalitet är en bristvara. Att känna ilskan rusa upp över hur cynisk filmbolag kan vara. Dagen innan hade jag exempelvis sett uppföljaren till "Bad Boys" och känt meningslösheten som följer kvalitetsfattiga produktioner.
När jag sedan skulle recensera "Cats" kände jag att många av bristerna också är musikalens. Därmed något orättvist att kritisera filmen för avsaknad av dramaturgiskt innehåll. Visst kan du ha förväntan att regissören borde göra något bättre med materialet. Kanske få in lite mer dialog som skapar någon form av djup. Men hade han kunnat frambringa värdighet till människokatthybrider? Så ett val hade varit att inte ens göra filmen. Att inse begränsningarna, inse att musikalen inte matchar vår era och gå vidare.
Vad jag däremot inte kände var att "Cats" skulle vara den sämsta filmen jag någonsin har sett. De verk som gröpt min själ på hjärta och harmoni har varit fler än jag kan räkna. Därför undrar jag om inte många recensenter misslyckats med att motstå frestelsen att ge sig hän kreativiteten för att beskriva filmen värre än vad den faktiskt är. Jag behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att hitta bottennotering av samma kaliber. Svenska "Tills Frank skiljer oss åt" är en gravt oinspirerande sörja som ingen förtjänar. "Cats" lämnar mig tom och utan några egentliga förtjänster. Att vissa recensenter lyfter könlösheten hos katterna lämnar mig med en fråga...vem hade velat sett könsorgan på dessa läskiga människokattmixar? Är det verkligen något att lyfta som brist när det faktiskt finns sämre, och mer relevanta, saker att lägga energi på?
Passa på: Galor i all ära men den bästa effekten är att vissa filmer återvänder till bio när de prisas nationellt eller internationellt.
Din tid är nu: Just nu finns mycket att glädjas åt på bio. Vad sägs om "The Farewell", "Farväl min son", "Les misérable", "Jojo Rabbit", "Joker" och "Knives Out".