Min yngsta dotter börjar första klass nästa vecka och min äldste son börjar sista året i gymnasiet. Däremellan har jag tre barn till i olika stadier av skolsystemet. Fem barn, med skilda förväntningar, våndor och drömmar.
Samtidigt som frågorna haglar om kompisar, lärare, pennskrin, suddgummin, sje-ljudet och vilka inneskor som är skönast, scrollar jag förstrött igenom de sociala mediernas ocensurerade utbud. Jag fastnar för en kvasidebatt mellan lärare och föräldrar. Enligt den ena ”artikeln” är det hög tid för alla föräldrar att lära sina barn att veta hut och uppföra sig som folk. Budskapet ”lajkas” friskt och delas okritiskt vidare. Enligt nästa ”artikel” anser en upprörd förälder att skolans obildade personal måste lära sig hur man bemöter barn som är utåtagerande och har koncentrationsproblem. Det är de missförståddas krig, ett revirtänkande där skulden knuffas över till motparten.
Jag är medveten om att föräldraskap är mer komplext än att fostra sina barn och alltid tala väl om skolan och jag är lika medveten om att skolan är mer komplex än att se till att alla elever får en god kunskapsutveckling i alla ämnen. Jag är luttrad inom båda sfärerna och pendlar regelbundet mellan gråzonerna om vad som är föräldrarnas- respektive skolans uppdrag. Det är sällan svart eller vitt och det är komplext därför att vi ansvarar för det växande släktets utveckling. Vi ansvarar för barn som är på väg att bli vuxna och där finns det sällan tvärsäkra svar om vad som är den rätta vägen. Det jag med säkerhet vet, är att det pågående revirtänkandet mellan skolan och föräldrarna, inte gynnar våra barn.
Mitt önskemål är att vi kan bli lite mer toleranta och att vi försöker förstå att det finns en gråzon i ansvarstagandet, en gråzon där vi gör bäst i att släppa prestigen och hjälpas åt istället. Ibland måste faktiskt föräldrarna kliva in och stötta skolan i kunskapsuppdraget och hjälpa sina barn med motivation, studieteknik och läsförståelse. Ibland måste också skolan gå in och stötta föräldrarna i fostran, tröstandet och gränssättningen. I teorin kan vi dra en skarp blyertslinje mellan skolans och hemmets ansvar, men i den snoriga och stressade vardagen, gör vi bäst i att istället fokusera på vad som är bäst för våra barn. Vi behöver helt enkelt kompensera varandras mänsklighet och otillräcklighet. Hellre att vi gör det, än att vi sitter där och delar länkar med enkla svar på komplexa frågor och låter Socialförvaltningen göra både föräldrarnas och skolans jobb.
Nu är det här blott en något för pretentiös krönika, där jag tillåts orera om det som för stunden ligger mig närmast hjärtat, men jag tar mig ändå friheten att säga vad jag av erfarenhet vet fungerar. En av de viktigaste framgångsfaktorerna för en lyckad skolgång är när föräldrar och skolan drar åt samma håll, när det råder ett samtalsklimat som bottnar i ödmjukhet och respekt för att vi alla gör så gott vi kan. Detta förutsätter dock att dessa parter backar lite från de inpinkade reviren.
Ibland måste man dock markera sitt revir. När min yngsta dotter, med förväntansfulla ögon, frågar mig om jag har ett suddgummi och pennvässare, slår jag näven i bordet.
”Lilla hjärtat, det är faktiskt skolans sak att stå för skolmaterial.”
Min lilla flicka blickar besviket upp på sin kompromisslösa far.
”Men pappa. Vad är du för rektor, som inte har pennvässare och sudd?”
”Jo, men nu är jag din pappa och inte din rektor. Det är skolans uppdrag att se till att du får det material du behöver. Min uppgift är att ge dig ramar och kramar.”
”Jag vill inte ha någon ram eller kram. Jag vill ha pennvässare och sudd.”