Så kom den årliga storgalan i filmbranschen, Oscarsgalan. Nästan alla jag känner antar alltid att jag är typen som håller mig vaken genom natten för att se galan. Inte nog med att jag älskar film och recenserar film, gamla Hollywood är en stor mysfaktor för mig. Därför tror andra per automatik att jag har uthållighet nog att vaka natten lång. I verkligheten är det precis tvärtom. Börjar en film klockan 21 finns risken att jag somnar. Jag har utvecklat diverse strategier för att klara av de gånger inget annat val finns än att se en film sent på kvällen. I första hand försöker jag helt enkelt undvika att hamna i situationen om jag ska recensera. Så mycket som det går, 15-visningar och 18-visningar. Måste jag av tidstekniska skäl se en biografvisning runt 21 och sedan bedöma filmen i fråga, då måste jag ta till annat. På en ordinär visning köper jag då godis, tar med choklad...ser till att hålla så mycket aktivitet i munnen att sömnrelaxen inte infinner sig. En annan metod är att sitta långt ner i salongen så ögonen får se uppåt. Är jag själv på en förhandsvisning kan jag använda smarttelefonen för att bli pigg. Så, nej, jag har inte sett en enda Oscar-utdelning i direktsändning i livet. Vissa har jag fått tag på senare och sett hela men oftast nöjer jag mig med sammanfattningar.
Därför vaknade jag 27 februari och tog fram telefonen för att se vad som hänt under min nattliga slummer. Där stod legendarerna Warren Beatty och Faye Dunaway för att dela ut för 2016 års bästa film. Beatty verkade vilja dra ut på uppläsning för att öka spänningen. Varpå Dunaway till slut läser upp högt ”La La Land”. En stor grupp tog sig upp på scen. Ena producenten efter den andra höll tal.
Själv satt jag med uppspärrade ögon och pumpande indignation i ådrorna. Hur kunde ”La La Land” vinna? Den var ju verkligen INTE årets bästa film.
Nog för att människor är oense ibland men ingen seriös kunde väl föredra denna halvlyckade saga till förmån för kraftpaketet av poesi och skönhet kallad ”Moonlight”?
Resten är historia. Det började diskuteras på scen och en producent gick fram till mikrofonen för att förklara att ”Moonlight” vunnit och inte ”La La Land”. Han fick insistera att det inte var ett skämt utan teamet från ”Moonlight” skulle ta sig till scenen.
Nu spekulerar en del om händelsen var planerad, eller om sabotage låg bakom. Jag tänker att mänskliga faktorn alltid är med överallt. Även om en konspiration inte är omöjlig är en miss lika möjlig.
Dessutom undrar jag om just Oscarsgalan behöver arbeta hårt för uppmärksamhet.
En hel del snack efteråt handlar om hur synd det är om de som snopet insåg att de inte var vinnarna. Att händelsen är pinsam för dem. Till dessa personer vill jag främst säga att vinst och förlust i en sådan tävling inte är viktig nog att sjabbel skulle ha så smärtsam effekt. Vi pratar inte om en nioåring som förlorar på pallen. Vuxna människor, precis som de felaktigt prisade visade, kan hantera förluster av sådan kaliber.
Veckans trend: Dokumentärer om Harry Schein och Kim Anderzon har premiär imorgon. Det våras för dokumentärer helt enkelt.
Mest udda: Snart har filmatiseringen av ”Skönheten och odjuret” premiär. Ni vet, den där om besten som låser in en ung kvinna och hon blir kär i honom.