Vi har väl alla våra demoner, vissa mer ofarliga än andra. Jag har under hela mitt vuxna liv brottats med den olustkänsla som matvarubutiker ger mig. När jag tvingas in i en matbutik, vilket av naturliga orsaker är nödvändigt då jag inte vill svälta eller har råd att alltid äta ute, gör jag det med olust. Pulsen stiger, svettningarna tilltar och irritationen är redan påtaglig när jag greppar varukorgen eller kundvagnen. Krampaktigt håller jag mig till inköpslistan och det är då den autistiska sidan ockuperar mig. I andra sammanhang kan jag vara flexibel och förändringsbenägen, men med inköpslista i hand, blir jag shoppingens Rainman.
Väl inne i affären upplever jag en märklig känslococktail av torgskräck OCH klaustrofobi. Matvarubutikerna är dessutom konstruerade med labyrintliknande The Shining-gångar. Man kommer för fan inte ut någonstans. Om jag är ute efter ett paket kaffe, blir jag inträngd i en labyrint där jag måste passera smörgåskexsortimentet, tvättmedlen, konserverna och den förhatliga taco-sektionen. Prisjämförelser och kilopriser flimrar framför ögonen och jag vill bara därifrån så helskinnad som möjligt, men alltid är det en vara kvar på listan och då rasar humöret och jag sjunker ner som en säck potatis och måste stoppa ner fyra chipspåsar och en bal toalettpapper som tröst. I den bästa av världar kunde jag kliva in på en mack istället, roffa åt mig ett tjugotal räkmackor och ett sexpack Coca cola, men tyvärr är en dylik diet inte förenlig med vad en småbarnsförälder bör ställa fram på köksbordet. I alla fall inte sju dagar i veckan.
Det finns dock ett undantag i denna butiksfobi, nämligen butikerna med det enkla och geniala budskapet ”Spel & tobak”. De är anspråkslösa, charmiga och inrökta och med en sällsam förmåga att skapa hemtrevnad. Stämningen påminner om den gamla teveserien Cheers och det är bara signaturmelodin ”Where everybody knows your name” som saknas för att de sentimentala trygghetstårarna ska börja rulla. Den speciella tobaksaromen, det vidbrända kaffet och gubbarnas andedräkt, låter kanske inte så lockande för en normalfuntad människa, men kombinationen av dessa tre är terapi för min oroliga själ. Ibland slår jag mig ner vid ett bord, sluter ögonen och låter sorlet av röster begrava mig. Tipsförslagen är ofta vilseledande, men alltid hjärtliga och med inslag av drömmar om den stora vinsten. Det handlar om stalltips och säkra kryssmatcher. Det handlar om bortastatistik, formkurvor, skadelistor och spekulationer om vilka lag som kommer att skrälla denna vecka. Atmosfären innefattar också mixen av människor som trängs i butiken. Alkisen, direktören, experten eller turgubben. Alla ryms vi i samma butik och all den vånda som tidigare fanns i matvarubutiken har bytts ut mot en ömsesidig respekt och den ofrånkomliga anspänningen om någon härinne kommer att vara miljonär i morgon.
Några av er känner kanske igen sig, andra tycker nog att jag är fullkomligt världsfrånvänd. Mitt största problem ligger i att det blir en liten obalans i livet. Jag tillbringar i genomsnitt sjutton minuter i veckan i matbutiken och två och en halv timme i spelbutiken och det syns givetvis i kylskåpet. Det sitter mer genomtänkta beslut i de spelbongar under magneterna på kylskåpsdörren, än i de torftiga matvaror som landat i kylskåpet.
Även om man står sig ganska bra på räkmackor och Coca cola.
Framför allt framför teven.
När Tipslördag drar igång.
Med en räka i mungipan och en bunt tipskuponger på bordet.
Då ses vi på lördag igen.