Cecilia Lundholm Pålsson: Åh, du giriga januari

Bästa januari! Jag skriver till dig med anledning av en rad klagomål jag skulle vilja framföra. Jag vet, jag vet, det är inte lätt att vara först, man måste bana väg och det finns ingen mall eller manual för hur man ska bete sig, men snälla! Är detta det bästa du kan klämma ur dig? Regn, snö, slask, isgata, grått, dis, mer slask, mörkt, dystert. Varför kan du inte vara lite mer som din kollega juni till exempel? Lite sol, lite värme, ljusa nätter? Är det för mycket begärt? Hur svårt kan det vara?! Det är väl bara att bestämma sig.

Du skulle ju kunna lära dig lite av din granne december också, mer glitter och glamour liksom. Fest och paket, kulor i grenen och glada färger. Det är grejer det. Jag förstår att du inte riktigt kan rå för att alla pengar är slut när du kommer, men då kunde ju du åtminstone göra lite bättre ifrån dig för att lätta upp stämningen. Men nej då! Kör på med eländet bara.

Du inleder stillsamt, det är ok, kanske lite otacksamt att ha sin stora kick-off dagen efter årets sista dag, det kan jag ha överseende med. Jag kräver inte så mycket av dig den dagen – mer än en pizza kanske. Men sen traskar du ju liksom bara på i samma spår, förutom att man får dra in på pizzaätandet och istället fokusera på falukorv och pyttipanna av rester.

Du är dessutom evighetslång. Girigt är vad det är, att roffa åt sig hela trettioen dagar. Särskilt med tanke på att du i sammanhanget är ganska ny, för några hundra år sen fanns du inte ens. I alla fall inte som januari, utan var mer känd som torsmånad. Inte mycket att brösta upp sig för. Annat är det med blygsamma februari, som bara tar tjugoåtta dagar i anspråk. Endast var fjärde år har modet byggts upp tillräckligt för att våga sig på att slå på stort med tjugonio. 1753, vid övergången till den gregorianska kalendern, fick februari dessutom maka på sig rejält och tappade hela elva dagar. Det hade aldrig du gått med på. Där har du också lite att lära, man ska inte gapa efter så mycket. Inte ens jättedystra november vågar breda ut sig på så många dagar!

Nä, man ska se sin egen begränsning och potential tycker jag. Har man inte så mycket att erbjuda kan man gott gå med på att gå ner lite i tid. Jag menar, vad ska man med alla dina dagar till egentligen? Man vill ju bara att du ska ta slut, eller åtminstone skynda på fram till den tjugofemte, så att man äntligen får lön.

Det är väl kanske lite synd om dig trots allt, men när jag tittar ut och ser att du åter igen bestämt dig för att vräka ner snö, för att sen antagligen blaska bort alltihop i nästa minut, så ändrar jag mig, du får ingen sympati. Istället tänker jag att det stämmer ganska bra det där, att du fått ditt namn av Janus, han med de två ansiktena, för du är precis lika förrädisk.

Skärpning tack!

Högaktningsfullt,