Ungefär runt oktober erkände jag faktum för mig själv, 2019 var ett mediokert filmår. Den hade ingenting som "Manchester By The Sea" eller "Green Book" eller "Leave No Trace". Inga "The Death Of Stalin" eller "The Party". Få filmer berörde riktigt, riktigt starkt. Inte ens de bästa under året var på samma nivå som en del andra år. För ett år sedan skrev jag en årskrönika om filmåret 2018 som för mig var motståndets år. 2019 är inte lika enkel att hitta mönster i annat än en del dugliga, skickliga filmer. Men året innehöll inte mycket "WOW".
Ska vi blicka tillbaka kom en av årets bästa filmer redan i januari. "The Favourite" av Yorgos Lanthimos. För första gången lyckades regissören att inte tappa bort sin fina start. Allt var sammanhängande och träffsäkert. Allt det som regissören varit bra på gifte sig äntligen riktigt väl i denna tragiska historia om en bortskämd drottning och hennes person bakom makten. En annan höjdpunkt tidigt på året var Jafar Panahis "3 kvinnor", en av hans bättre verk sedan hans filmförbud.
I april kom Olivier Assayas "Mellan raderna", inte ett mästerverk ett vanligt år men under det mediokra filmåret 2019 har den filmen ändå lyft sig som en av de bättre. Under våren kom även den underskattade "Hjärter Dam", dansk-svensk produktion som har ett större djup än den fick uppskattning för. Kanske också för att filmen marknadsfördes som ett relationsdrama när den egentligen handlar om obarmhärtig maktfullkomlighet.
Sommaren bjöd på Quentin Tarantinos "Once Upon A Time In Hollywood", en riktigt underhållande rulle om än lite för lång. Ingen "Django Unchained". Men återigen, för året 2019 var den här filmen symptomatisk.
Under hösten kom två franska rullar av kvalitet, "De osynliga" och "Amanda". Båda skildringar som utmärkte sig inom sina områden, adoptivbarn och sorg. På något sätt var de ändå inte omvälvande. Jag rekommenderar båda starkt men det är ett svagare filmår som gör att sådana är lättare att komma ihåg.
"Hasse & Tage - En Kärlekshistoria" blev annars en av mina personliga favoriter. En vacker skildring av enastående vänskap. Filmiskt sett är den inte unik. Likaså för en av årets starkaste, "And Then We Danced" som berörde utan att bidra med så mycket nytt.
Pedro Almodóvar simmade mot strömmen när han återvände med "Ära och smärta", han var istället bättre än på länge under 2019. Ett lugn av melankoli och eftertanke gav något alldeles extra. Annars avslutades året med några av de bättre: "Sorry We Missed You" av Ken Loach, "Monos" av Alejandro Landes och "Porträtt av en kvinna i brand" av Céline Sciamma. Den så utomordentligt hyllade "Parasit" hade en hel del originellt att komma med men jämförelse med en liknande film som kom ut samma tid 2018, "Shoplifters", saknade den samma beröringskraft. Återigen typiskt för året att de bättre inte riktigt mäter sig med tidigare års storverk.
Vad det beror på är oklart, omvärlden är inte så förändrad sedan 2020. Kommande år börjar i alla fall lovande med "Jojo Rabbit" och "The Farewell".
Veckans
Stort avslut: "Frost 2" lyckades att inte vara poänglös utan ha något eget att komma med.
Stundande katastrof: Musikalen "Cats" har filmatiserats med mycket användning av specialeffekter som ärligt får skådespelarna att se ut som figurer ur våra mardrömmar.