En äldre kvinna som sitter och väntar på något, ensam i sitt rum. Titeln: ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)”, efter en låt av John Holm. En vacker akrylmålning i grå och gröna toner – men samtidigt sorglig.
Strax intill hänger oljemålningen ”Vansinnet har kommit för att stanna”. En man i en blå overall ligger som en trasdocka på ett brunt fält.
I ett annat rum i utställningslokalen stiger en kvinna ned i sjö med näckrosblad, ett nattligt dopp där penseldragen gör att den blåa kvinnan nästan ser flytande ut hon också.
Andreas Poppelier bor på en gård på landet, norr om Sunne i Värmland. På Konstforum visar han måleri, mest olja på duk, och skulpturer.
– Man ska uppfatta det som scener. Man ska inte stirra sig blind på vad man ser nu, utan vad har inträffat innan och vad kommer att ske efter? Varför befinner sig den här personen i den här situationen? säger han om sina målningar.
– Munterhet och lycka, det ser man så mycket på sociala medier. Huruvida den är riktig, det är tveksamt, men man ser det. Jag tycker att det är intressantare med människor som hamnat i samhällets utkanter eller befinner sig där mentalt.
Poppeliers måleri kan beskrivas som expressionistiskt.
– Jo, det kan man väl säga. Jag är väldigt svag för stora penseldrag, säger han själv.
Det måleriska, tekniken, något skönt och behagligt, är en känsla som är nästan det motsatta till motiven, säger han.
En målning med en svart stiliserad byggnad med skorsten, placerad i ett landskap, har titeln "Samtidkonstens förbränning i populismens krematorium".
– En konstpolitisk kommmentar, säger Andreas Poppelier.
Han berättar om en kvinna i en tankesmedja som uttalat att i framtiden är konstnärer industridesigners, "som att man bara kan sätta ihop konst med någon matematisk modell".
Det är mycket konst i dag som ser ut som produkter, med en hype kring den som har gjort, säger Poppelier.
– Då har man inte förstått vad konst är, menar han.
I en annan målning håller en man och en kvinna ett gevär i famnen, samtidigt som de ser nöjda ut. Ursprungligen ett fotografi av syskon som tävlar i skytte, nu en kommentar till vapendiskussionen i USA. Ännu en samhällskommentar i Poppeliers bildvärld.
I sina skulpturer jobbar han nästan som med lego, sätter ihop bitar, tar isär och gör om. Material? Det han hittar.
En skultur består av betongbitar och spackel, allt målat i svart.