Den folkkäre sångarens skiva ”Hommage” har gjort braksuccé och hyllats av såväl kritikerkår som publik. 80 år gammal nådde Sven-Bertil Taube vid årsskiftet sina största topplisteframgång i karriären, då skivan klättrade upp som etta på albumlistan. Framgångarna har fortsatt. På årets Grammisgala fick Sven-Bertil Taube, dirigenten Peter Nordahl och inspelningsorkestern – Norrköpings Symfoniorkester – pris för bästa visalbum.
Det var också på Grammisgalan – ett år tidigare – som allt började. Då belönades Sven-Bertil Taube med en Hedersgrammis. Att han skulle återvända året därpå för att ta emot en ny var det kanske ingen som väntat sig.
– Ja, det är skojigt, säger Sven-Bertil Taube.
Initiativet att göra skivan kom från Peter Nordahl, som råkade sitta på bänkraden bakom Sven-Bertil Taube där på prisceremonin 2014.
– Jag var tveksam först och tänkte att jag har väl gjort mitt i branschen eftersom jag hade fått en Hedersgrammis. Ett sådant pris brukar ju vara ett tecken på det. Det brukar betyda "tack och adjö", i stort sett. Men han var envis.
När de två letade material kom visor och dikter av Sven-Bertil Taubes gamla vänner fram: Olle Adolphson, Lars Forssell, Gunnar Bohman, Ulf Björlin och Carl Fredrik Reuterswärd.
– Det föll sig att det blev personer som jag har känt under livet. Det var inte tänkt så. Men plötsligt såg det ut som en hommage till vänner som betytt mycket för mig i både arbete och vänskap. Den anmälde sig själv, kan man säga.
Ligger någon av visorna dig extra varmt om hjärtat?
– Man får ofta den frågan, men jag tror inte att jag kan svara på det. Det man sjunger just för ögonblicket ligger en närmast. Alla sångerna är bra. Det går inte riktigt att jämföra naturlyrik med kärlekslyrik, eller ballader med tango.
I en intervju med DN har sångaren sagt: "Sången är en förlängning av talet. I båda fallen handlar det om rytmiska betoningar, fraseringar och tajmning. Ett otydligt uttal av en konsonant kan fördärva allt”. Sven-Bertil Taube är en sångare, och skådespelare, som är oerhört mån om att ordens betydelse och att texten når ut till lyssnarna.
– Det är ju historier som berättas. Jag försöker vara noggrann, det ligger i gestaltningskonstens regler. Det ska höras vad man sjunger om. Det är som på teatern, där ska man höras till sista bänk även om det ska se ut som att man viskar. Man viskar inte, utan gestaltar en viskning.
Konsertturnén fick också en sorts avstamp på en teaterscen, på Dramaten, där han fick göra en presentation av skivan.
– Det var något nytt för mig att få göra detta på Dramatiska Teatern. En överraskning. Men repertoaren från skivan räcker inte till för en helkväll. Jag fick berätta lite mellan sångerna, för att dra ut på tiden. Det gällde att improvisera fram berättelser och anekdoter som knöt an till sångerna och personerna. Då blev föreställnigen en timme och 50 minuter.
Så Norrköpingsborna kan förvänta sig en personlig konsert?
– Ja, mycket. Det är mina upplevelser och minnen kring personer som skapat musiken.
Hur fungerade samarbetet med SON?
– Mycket bra. Vi är mycket nöjda.
Är din "Hommage" en slutpunkt, eller har du sug att göra något nytt?
– Peter Nordahl kan man inte lita på. Han är igång redan med nya idéer! Det är ett väldigt fint jobb han har gjort. Det är inte omöjligt att vi hittar på någonting mer. Man ska aldrig säga aldrig!
011-200440