Hur sammanfattar man en galakväll som ”Sinatra 100 år” i De Geerhallen? Ni skulle varit där!
Jag hade i och för sig inte så höga förväntningar. Visst gillar jag jazz, men Christer Sjögren och Andreas Weise – hur mycket Melodifestival får det bli? Kristin Amparos audition i X Factor 2012 var fantastisk, så hennes röst tänker jag i alla fall att jag ska bli golvad av (även om också hon varit med i Melodifestivalen).
Men rösten som skapar mest jubel under söndagskvällen är faktiskt Christer Sjögrens. Hans tolkning av ”Ol’ Man River” får flera att ställa sig upp, och jag tror att det enda som hindrar hela publiken från att göra det är blygsel. Vilket djup, vilken scennärvaro!
Snabbt inser man att kvällen ska bli något utöver det vanliga. Konserten inleds med ”New York, New York” och Sinatra-stämningen är given. Sandviken Big Band spelar som om det gällde livet – trummisen Stefan Andersson sägs vara Sveriges bästa – och strålkastare i olika färger följer sångarna och förhöjer såväl den musikaliska som den allmänt estetiska upplevelsen.
I artisternas samspel finns också en genomtänkthet. Att Christer Sjögren i slutet av öppningsnumret sätter en gammal hatt på sniskan – ljuset släcks – och det sedan är Andreas Weise som står där i hatten när det tänds igen är ett enkelt, men smart sätt att leka med publiken på. Trion intar också ganska tydliga roller som känns trovärdiga och roliga, i och med självdistansen.
I en duett sjunger Andreas Weise (den självsäkra, ungdomliga ”Idolen”): ”Jag tar Sinatra till nästa nivå”, och Christer Sjögren (den erfarne) kontrar med: ”Sköt TV4 för här ska jag stå”.
Kristin Amparo presenteras som en av alla vackra kvinnor Sinatra skulle försöka få ihop det med om han ännu levde. Vissa tror tydligen att han fortfarande gör det, och om myten stämde hade han nog åtminstone blivit imponerad av hennes grace och elegans. Under ett nummer blir ett bord inburet åt henne, med både levande ljus och vinglas. Nu är scenen en restaurang där hon minns en gammal kärlek.
Den lokalt utvalde Frank Sinatra, Jacob Huddén, svarar fyndigt när han får frågan om han också har maffiakontakter och kvinnoaffärer. Dem får Sjögren och Weise stå för själva, tycker han. Huddén verkar nervös men charmig och hänger på den begåvade trions sång med värdigheten i behåll (svårt!).
Kvällens jullåtar känns lite malplacerade även om Amparos ”Ave Maria” är vacker och ”Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!” faktiskt skapar snölängtan. Överlag en svängig showkväll där tiden flög förbi.