Folkligt och lekfullt hade man utlovat och det var också vad som bjöds. Dessutom var det ett mycket varierat program trots att de inledande sångliga verken hade en hel del beröringspunkter. Det franska språket fanns med som ett av många. Folkmusik i olika skepnader och tappningar presenterades.
Dessutom serverades det vokala av Charlotte Hellekants mulliga mezzosopran.
Vad var det då som framfördes? Först ut var Marie-Joseph Canteloubes sånger ur samlingen Chants d’Auvergne. Eller snarare några stycken sånger ur den gedigna samlingen i fem band som nedtecknades mellan 1923 och 1955. Hellekant sjöng fram texten med älskvärd attityd och mjuk böjlig stämma där fokus fanns på texttolkningen.
Sångerna är mycket sceniska och händelserika, Hellekant kastade sig friskt mellan olika känslor och sångtekniker. Sammantaget kan man säga att det var en sorts folkliga, visaktiga romanser som formulerades för våra öron – vackert, innerligt men med attityd.
Liknande vokal och instrumental bredd fanns i Folk Songs av Luciano Berio. Verket innehåller 11 sånger på olika språk, av olika genrer, men olika kompositörer eller rent av upptecknade direkt från en inspelning. Blandningen och spännvidden är alltså stor liksom hos Canteloube. Hellekants fylliga mezzo kombinerat med språklig finess gjorde sitt för att göra sångerna levande. Därtill bidrog orkestern med många skickliga instrumentala insatser i gott samarbete.
I sången Black is the color hörde vi ett riktigt folkloristiskt stråkinslag – roligt och befriande att lyssna på! I wonder as I wonder ledsagades av lödig flöjt. Den mycket sceniska musiken fick med små medel i Hellekants tolkning precis vad som behövdes för att ge en extra dimension åt sången. Jag gillade särskilt hennes sätt att tänja rösten och nästan pratsjunga mitt i en vacker fras. Eller att hon kryddar det överjordiskt vackra med en liten kantig knyck. Det är dessa små medel som ger störst effekt!
På programmet stod även Sjostakovitjs Symfoni nr 9 Ess-dur. Här fick vi höra ett distinkt orkesterspel med åtskilliga snygga soloinslag. Tätt och uppåtsträvande träblås klingade i den andra satsen. Blecket fick bekänna färg i prestosatsen som framfördes på högsta växeln. Largot landademjukt och stilla med snygga överlämningar och fina fraseringar. Kvällens dirigent Martin Fröst hjälpte orkestern att göra bra ifrån sig.
Under konserten utdelades SON-vännernas stipendium på 15 000 kronor till klarinettisten Lars Paulsson.