När Carola var liten var det däremot pappans diggande av Elvis Presley och moderns kärlek till Barbra Streisand som satte djupa spår, vilka hon nu sjunger ut på de svenska scenerna.
Det är lite svårare att greppa. Barbra Streisand okej, men Carola nergrottad i den fauna av svettig, ibland på gränsen till vulgär, rockmusik som symboliserar Elvis Presley? Den ekvationen känns inte helt given.
Men alla sådana tvivel blåses snabbt undan när sångerskan iklädd läderrock stormar in på De Geers rökfyllda scen och levererar en hetsig version av Suspicious Minds.
Den sätter tonen. Här är det inte fråga om att försöka klämma in ett fantastiskt musikarv i någon form av friserad och tillrättalagd kostym, snarare handlar det om att släppa loss Carola Häggkvist på rock’n’rollens grönbete och hon tvekar inte en sekund att ta för sig. Hon rent av rockraspar sig igenom de fräckaste Elvis-numren och gör personliga tolkningar utan att tappa bort originalens innerlighet någonstans bland wailanden och utdragna toner.
I tight samspel med sitt lyhörda band och den tre man starka körsektionen bjuder hon på ett ordentligt sväng där nummer som Burning Love och In The Ghetto snabbt etsar sig fast.
Barbra Streisand-bitarna fungerar dessutom fint sida vid sida med Elvis-materialet när rocken blandas upp med ballader (Woman In Love) och renodlad disco (No More Tears (Enough Is Enough). Det ger en bra balans.
Scenografin och ljuset är oerhört snyggt och showen regisserad så att det aldrig blir enformigt. Det är med andra ord professionellt ut i fingerspetsarna. Med ett undantag.
De mer uttjatade gamla Elvis-hitsen som för formens skull pliktskyldigt måste avklaras löser Carola genom att samla ihop sitt band och baka ihop låtarna i ett akustiskt medley där de i publiken som känner sig manade bjuds in att dansa och sjunga på scenen.
Inte särskilt många nappar och det känns faktiskt som en lättnad när Love Me Tender rundar av just den sektionen av konserten.
Istället ger sig Carola ut i publiken och levererar en lyhörd version av svårhanterliga Always On My Mind och därifrån rusar konserten bara på in i mål.
Två timmar går snabbt och när ljuset tänds i salongen kan man inte annat än konstatera att det där med Carola, Elvis och Barbra inte var någon särskilt konstig ekvation trots allt.