Lydia har spetskompetens

Spetsen bildar vackra och skira mönster av ringar och kedjor. Varje litet frivolitet-hantverk som Lydia Vermaat-Wallin visar i Popsis lilla galleri består av ett oändligt antal små, små knutar, gjorda med hjälp av en handskyttel.

– Jag hörde talas om tekniken, men förstod inte hur man gjorde. Det provocerade mig. Jag håller på med många andra textila tekniker och tänkte – hur svårt kan det vara? berättar Lydia.

Hon provade, lyckades – och fastnade.

– Som med allt textil hantverk krävs att man ska gilla att sjunka in i något taktilt. På något sätt bearbetar man saker när man sysselsätter händerna, man får saker ur sig och in i det man producerar istället. Det finns en meditativ kraft i hantverket.

Hur har din omgivning reagerat?

– De har svårt att förstå mitt intresse. De flesta som jag känner och är estetiskt intresserade jobbar mer stort, grovt och fysiskt än så här.

Spets är en gammal statusmarkör och användes som krås på skjortor men även för att dekorera exempelvis näsdukar. Spetsen kan tillverkas på flera sätt t ex virkas, vävas, knypplas och så finns frivoliteter, en teknik med rötter i 1700-talets franska salonger.

– Det har varit populärt sedan man kunde producera garn så pass industriellt att man fick fram den här tjockleken. Det har också varit ett hantverk som växt fram då samhället krävde av kvinnor att de ska vara väldigt orörliga.

I Sverige är detta hantverk på utdöende och få vet hur man gör. Det finns heller ingen stor litteratursamling i ämnet. Totat hittade Lydia bara tre böcker att lära sig ifrån – den senaste var skriven 1960.

– Vi är nog bara fem-tio som håller på med det här regelbundet. Men det är mest i Sverige det är så litet. I Central- och Östeuropa har traditionen har levt kvarpå ett helt annat sätt.

Lydia berättar att det i Ryssland är vanligt med andra färger än enbart vitt, exempelvis är lila- och svart-melerat garn vanligt.

– Jag tycker att det är vidrigt fult. Men det är ju en fråga om tycke och smak.

– Fast vitt är opraktiskt, för det blir smutsigt väldigt fort. Egentligen behöver man ha på sig bomullshandskar, men jag kör dem i maskin med vittvättmedel när de är färdiga istället.

Det låter djärvt att köra de ömtåliga spetsarna i tvättmaskin. Men de håller, intygar Lydia. Och det är tur – med tanke på att några av de mest krävande brudkronorna i utställningen tagit mer än hundra timmar att tillverka. Frivoliteter tycks vara tålamodets ädla konst. Och Lydia ägnar sig åt det när hon tittar på tv.

– Det är bara två grepp, så det tar ingen tankeverksamhet. Personligen tycker jag om att göra något medan jag kollar på tv.

Kan vem som helst ägna sig åt frivoliteter?

– Man bör inte vara reumatiker, men annars är det inte så svårt.

För att balansera utställningen visar Lydia också några vepor med textilt tryck – som ger ett gåtfullt och mörkt intryck. De organiska formerna påminner om bläckplumptest där någon kanske ser hjärnsubstans och kroppsvätskor i de abstrakta mönstren.

– Jag är kluven till spets. Det kan kännas lite infantilt och egentligen ligger spets-estetiken inte så nära mig. Jag använder inte alls kläder med spets. Jag ville inte ha någon shabby chic-känsla, och därför vill jag också visa upp något annat som jag gör.

Tekniken står i kontrast till långsamheten i frivoliteterna – och är en vidareutveckling av en monoprintteknik som hon arbetat med i Slöjdstugan på Kvarngatan. Mönstren får Lydia fram genom att hälla färg på glasskivor, slå ihop skivorna för att sedan dra isär dem och trycka mot tyget.

– Det är fascinerande för jag kan inte styra hur det blir. Jag har haft ett stort kreativt kontrollbehov, då är det skönt att släppa taget och låta det bli som det blir.

011-200418