Flerfaldigt prisbelönta Majgull Axelsson är en av Sveriges mest framgångsrika författare. Som 42-åring romandebuterade hon med “Rosario är död” och hon fick sitt stora genombrott med “Aprilhäxan”, som bland annat vann Augustpriset. Hennes böcker har sålts i omkring två miljoner exemplar och översatts till ett tjugotal språk.
– Ändå har tvivlet på den egna förmågan aldrig lämnat mig. Något botemedel finns inte, jag får leva med det, säger hon.
Hennes west highland terrier Svea verkar finna ett visst nöje i samtalet och håller sig kvar i vardagsrummet, med ljusbeige soffa och öppen spis.
– I grund och botten är jag samma person som före framgångarna. Kanske lite gladare för jag behöver inte bekymra mig för ekonomin.
Men pengar är näppeligen drivkraften.
– Drivkraften är att berätta en historia. Det kanske ligger makt i berättandet. Makt i den meningen att man lyckas fånga publikens uppmärksamhet.
Yrket tycks ha många glädjeämnen.
– Det roligaste med att vara författare är att skapa en värld och karaktärer att umgås med under en lång tid. Och friheten! Ingen talar om för mig när, vad eller hur jag ska skriva. Frihet är väldigt viktig för mig.
Där kommer hon osökt in på hur bunden och styrd hon kände sig som journalist innan hon blev författare. Hur tungt det kändes när hon skulle lägga sig på söndagarna. Ska det vara så här ända till pension?
– Jag har inte känt så en enda dag som författare!
Hon växte upp i Nässjö, yngst av två systrar.
– Jag tror att det spelade en roll. Mina föräldrar hade stora förväntningar på min storasyster. Jag var mer i fred att ha mitt eget och förhålla mig till världen. Jag hade dragning till berättande av olika slag – läsa, spela och gå in i en fantasivärld. I fantasin föreställde jag mig att en författare bodde i ett kråkslott på landet och var excentrisk. Det tilltalade mig. Jag var inte excentrisk på utsidan, men jag inledde samtal med folk om ämnen som förvånade dem.
Ändå stannade författardrömmen länge vid en dröm.
– När puberteten kom minskade mitt självförtroende. Att bli författare tedde sig plötsligt alldeles för stort och orealistiskt. Så kom jag på att jag kunde bli journalist i stället. Då kunde jag åtminstone skriva. Men jag ångrar inte det, för tiden som journalist har gett mig oerhört mycket att skriva om.
Kanske hade hon förblivit oförlöst författare för resten av livet, om hon inte hade blivit så illa berörd av barnprostitution och gatubarns öde i tredje världen – och skrivit dokumentärromanen “Rosario är död”. Därefter fanns det ingen återvändo.
– Innan trodde jag inte att jag hade något att berätta, men boken fick i gång mig som författare. Jag märkte vilken frihet det gav att skriva i romanform. Det öppnade så många dörrar inom mig att jag blev alldeles till mig.
Då samlade hon mod och sa upp sig från journalistjobbet, där hon bland annat under en tid arbetade på Folkbladet Östgöten i Norrköping.
– Det kommer en stund i livet då man inser att man är dödlig, då måste man bestämma sig för vad man vill göra med livet. Jag ville skriva litterärt. Det var en av de största vändpunkterna i mitt liv.
Resten är en ytterst framgångsrik författarbana.
Hur excentrisk och fantasifull hon än månde vara som författare, så säger hon sig privat vara “en ganska vanlig person” som roas av matlagning och läsning.
Hur fridfullt detta än låter ska man för allt i världen inte drista sig till att ha något otalt med henne.
– För det mesta kommer jag överens med folk, men om jag kommer i bråk med någon är jag rätt långsint. Mitt onda öga kan bestå i 20-25 år. Jag kan grotta ned mig rätt ordentligt i aggressivitet, säger Majgull Axelsson.