Ella Lemhagen sitter med efterarbetet på sin första internationella film, "All roads lead to Rome". Den spelades in i höstas samtidigt som hon lade sista handen vid sin senaste svenska produktion "Pojken med guldbyxorna".
Är det en ny fas i ditt yrkesliv nu – "den internationella fasen"?
– Nja, på ett sätt, men jag vill inte jobba utifrån ett karriärstänkande. Varje projekt måste kännas viktigt och därför kan jag inte säga vart jag kommer att ta vägen efter det här. Det kan precis lika gärna bli en liten film i Sverige som en stor Hollywoodfilm, säger Ella Lemhagen.
Hon tillhör i dag en av Sveriges mest framgångsrika regissörer och filmen om Tzatsiki och "Patrik 1,5" väckte intresse utanför Sveriges gränser redan långt tillbaka. Hon har kammat hem fler priser än hon kan minnas. Det är en ganska imponerande bragd för någon som är mer styrd av lust än av karriärplanering.
Hon växte upp i en tillåtande miljö med föräldrar som uppmuntrade henne och systern Moa Li (i|dag kostymör och designer) till konstnärliga uttryck. Ella rörde sig i kreativa sammanhang, blev punkare som 13-åring och började spela elbas.
– Det var en miljö där man inte tyckte att det var så himla märkvärdigt att ta plats. Någon sa att "jag ska bli sångare i ett band", någon annan sa "jag ska starta en egen tidning" och jag sa "jag ska bli filmregissör". Inställningen man mötte var: ja, varför inte?
Hon tecknade, skrev, fotograferade, spelade amatörteater och omfamnade punkens "alla-kan-spela"-attityd.
– Jag såg det som att antingen plockade man upp en gitarr och brände av en låt, eller så plockade man upp en filmkamera och gjorde en film.
Det ledde till regiutbildningen på Dramatiska Institutet i Stockholm och efter det ett femårigt projekt som hon fortfarande tänker på med glädje. Projektet var ett nära samarbete med kollegan Åsa Johannisson och ett gäng tonåringar som både blev skådespelare och referensgrupp till ett flertal filmprojekt: "13-årsdagen", "Drömprinsen – filmen om Em" och "Välkommen till festen". Ella satt och skrev på dagarna, och kunde efteråt testa sina idéer direkt på gruppen.
– Det blev en nästan ännu viktigare filmskola än DI, säger hon. Det var som ett slags workshop där man utforskade grejer tillsammans med de här personerna som man så småningom skulle göra filmen med. Hela det arbetssättet var som en dröm, som nog tyvärr skulle vara helt orealistisk med professionella skådespelare.
Hon drivs fortfarande av lust och uttrycksbehov, även om hon i dag har drygt 25 år i filmbranschen. Några arbetslösa perioder har det aldrig varit, hon kan snarare längta efter en paus ibland.
– Att inte gå rakt in i en ny produktion, utan att få ta det litet lugnare och skriva, det skulle vara en dröm. Fast egentligen älskar jag ju att filma, det är det roligaste jag vet. Så det är lite dubbelt. (TT)