”ET” hör till något av det mest magiska som gjorts i barnfilmssammanhang. Med fingertoppskänsla skapade Steven Spielberg (regi) och Melissa Mathison (manus) en intelligent äventyrsfantasi med ett trovärdigt barnperspektiv, förenat med allt som var coolt med 80-talet. Spielbergs ständige medarbetare John Williams krönte det hela med filmmusik som drygt 30 år efter filmens tillkomst fortfarande ger fjärilar i magen.
Så jo, förväntningarna på ”Svj – Stora vänliga jätten” är ganska höga. Att ovan nämnda supertrio tillsammans skulle styra Roald Dahls barnboksklassiker nära en dikeskörning, är svårt att föreställa sig.
Ändå händer det.
Historien om barnhemsbarnet Sophie (Ruby Barnhill), som rövas bort av en jätte (Mark Rylance), har all potential att gripa tag i åskådaren. Sophies kidnappare visar sig vara av stor vänlig sort – resten av hans vedervärdiga släkt däremot önskar inget hellre än att förtära världens alla barn levande. Sophie ligger med andra ord illa till.
Det övergripande budskapet i Dahls bok går ut på att man inte ska döma hunden efter håren. Det kan man möjligen applicera på rollfiguren Svj, som trots sitt ursprung är en hedersknyffel av rang. Men djupare än så når aldrig Spielberg. Av Dahls uppmaning till självrannsakan av det mänskliga beteendet finns till exempel inga spår.
Det är som om Spielberg vill bädda in oss i ett fejkbrittiskt lapptäcke som skyddar oss från allt ont. John Williams musiksättning – ofta avgörande för dramatiken i Spielbergs filmer – har aldrig varit så spretigt påträngande som här, vilket inte heller bidrar till att bygga upp spänningen.
Det hela är som ”ET”:s motsats. Jämförelsen verkar kanske orättvis, men poängen är att Spielbergs filmversion aldrig riktigt tar fart. Sophies och Svj:s vänskap blir bokstavligen inledningen till ett krig mellan jättar och människor, men den läskighetsfaktorn tonar Spielberg ned, kanske med de yngsta tittarna i åtanke.
Det är synd. Roald Dahls egensinniga bokklassiker förtjänar bättre än den här myspysiga behandlingen. (TT)