Mot slutet av förra decenniet gick skräckfilmsdebatten varm. Den nya skolans filmer som ”Hostel” och ”Saw”-serien avfärdades som ren och skär tortyrporr och folk som tidigare varit vänner befann sig plötsligt på varsin sida av konflikten. Familjer splittrades i diskussioner kring middagsbordet om huruvida genren i själva verket redan dött i och med ”Motorsågsmassakern 4” eller inte.
Men sedan kom det nya 10-talet och ingen talade längre lika upprört om tortyrporr. I stället började filmer som ”Insidious” och ”The conjuring” sakta men säkert rädda skräckfilmens anseende igen. En av regissörerna som dragit sitt strå till stacken för att få det att hända är Scott Derrickson, vars film ”Sinister” från 2012 var ett lovande tillskott till genren.
Sättet Derrickson valt att förvalta sin goodwill på är desto mer bisarrt, för i och med ”Deliver us from evil” verkar det som om regissören vill ta patent på ett nytt begrepp: Exorcismporr.
Grundpremissen är bekant. En härjad New York-snut som växt ifrån Gud ställs mot ockulta krafter och behöver till slut Jesus hjälp för att rädda dagen. Arnold Schwarzenegger gjorde det redan i 1999 års ”End of days”, men här är det Eric Bana (”Hanna”, ”München”) som åker runt i Bronx och ser bekymrad ut.
Bana spelar Ralph Sarchie, en rollfigur som är baserad på en verklig förlaga med samma namn (och som skrivit boken filmen är inspirerad av).
Filmens Sarchie har det inte lätt. På jobbet konfronteras han dagligen med en tillvaro kantad av döda spädbarn och hustrumisshandel. Hemma konfronteras han med sin fru (Olivia Munn) som klagar på att han inte är närvarande. Och när tre demonbesatta exsoldater börjar härja runt i staden konfronteras han slutligen med sin sviktande Gudstro. Vid sin sida har han den hunkige jesuitprästen fader Mendoza (Edgar Ramirez).
Skräcken i ”Deliver us from evil” bygger uteslutande på ”tittut”-ögonblick ämnade att få tittaren att hoppa till. Det blir förutsägbart. Förutsägbart är även det faktum att det här är grabbarnas film. Filmvetaren Laura Mulvey skrev redan i mitten av 1970-talet att kvinnofigurer i film bara finns till för att straffas eller räddas, och Derrickson vill inte göra henne besviken genom att motbevisa hennes 40 år gamla tes. Men det är klart, när till och med prästen i en exorcismfilm introduceras med ett svettigt träningsmontage förstår man att tjejerna inte har något här att göra annat än att agera oroskälla för konstapel Sarchie.
”Behållningen” återfinns i stället i de övertydliga religiösa undertexterna – Gud är din vän, abort är en synd och så vidare – samt i ovan nämnda exorcismporr. Det finns exempelvis en rollfigur i filmen som definitivt kommer undra vad som hänt när han vaknar och ser sig i spegeln.