För Olivier Dahan räckte det inte att göra en film om Grace Kelly där han fokuserar på en tämligen ointressant period av hennes liv (dock intressant period för Monaco). Inte heller var det nog att de flesta skådespelare, även om okej, inte passar som personerna de porträtterar. Att filmen totalmisslyckas med att beröra publiken var inte heller tillräckligt. Han var tvungen att sänka fursteskeppet med ett ofantligt larvigt tal precis i slutet. Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer men både talet och gensvaret från vissa i publiken är häpnadsväckande idiotiskt. Att spara det sämsta till sist är en av de värre strategier som går att ägna sig åt.
"Grace Of Monaco" handlar om en period i slutet av 50-talet och början av 60-talet när Frankrike hotade Monaco med återtagande om de inte införde generella skatter. Charles De Gaulle var trött på franska företags flykt till skatteparadiset. Denna historia är alltså bakgrundspaletten till förgrunden om kvinnan Grace. Varför regissör och manusskribent valt just den här perioden i Kellys liv är svårt att lista ut eftersom den är rätt tråkig. Grace Kellys roll i den så kallade krisen känns ganska irrelevant. Eventuellt använde franska regeringen hennes avsaknad av tyngd som ett vapen mot hennes man prins Rainier. Eller så är utförandet som gör berättelsen medelmåttig.
Precis i början av filmen frigör sig filmteamet från allt sanningsansvar genom att ange att berättelsen är inspirerad av sanningen. Då undrar jag varför den är gjord så här. Om verkligheten inte är en kompass finns väl en bättre historia att koka ihop? Om sanning inte finns som begränsning, varför sitter vi och tittar på en totalointressant historia? Varför är Grace så färglös och stel? Samma sak gäller i princip alla andra karaktärer, tittaren bryr sig inte ett skvatt om saker som händer i dessa människors liv.
Det är nästan underhållande att observera på hur många punkter Olivier Dahan lyckas med att inte få till det. Någon gång ibland, exempelvis genom Frank Langellas präst, kommer kloka och betydelsefulla visdomsord. Vad väljer Dahan att göra? Krossa dessa genom filmens sluttal och en berättarröst som på något sätt säger att Grace Kelly var en saga. Efter att hela filmens budskap varit att ett sådant liv inte är sagolikt. ”Grace Of Monaco” saknar kraft och energi. En alldaglig historia om människor som genererar likgiltighet. Att utmåla Kelly som en självoffrande ängel bidrar till tråkigheten. Vackra havsbilder och diamanter räcker inte.