Superhjältegenren är fylld av onödiga uppföljare. "X-Men"-filmerna har varit med och bidragit till detta. Så när förra filmen, som gick tillbaka i tiden då Professor X och Magneto var unga, kom ut undrade jag frustrerat varför det var upplagt för ännu en uppföljare för femtioelfte gången. Helt oväntat lyckas Bryan Singer tillföra något till serien.
Det är en dystopisk framtid med världskrig där mutanter och människor som stöttat mutanter dödas på rullande band. Inte bara det, alla som misstänks att en dag föda barn eller få barnbarn som blir mutanter avrättas också. Magneto och Professor X är numera vänner som förtvivlat ser på medan slutet är nära. På 70-talet fångade människorna Mystique, den mutant som har förmågan att anta vilken form som helst. Hennes genetiska kod knäcktes och ledde till gigantiska robotar med samma förmåga som hon.
Därmed blev mutanterna chanslösa. För att undvika allting väcks tanken att skicka tillbaka någons medvetande till deras yngre kropp som ska förhindra alla händelser som ledde till att Mystique tillfångatogs. Låter det larvigt? Även Kennedys lönnmord och avslutet på Vietnam-kriget blandas in i det hela. Precis som i de första "X-Men"-filmerna finns här ett berättande med kontext och sammanhang som gör att helheten känns logisk och inte alls absurd.
Kitty Pride skickar Wolverine till dåtiden för att förhindra katastrofen. En utmaning är att få de unga Charles Xavier och Erik Lehnsherr som är fiender att se det gemensamma målet. Dessutom ska Mystique/Raven övertygas att inte döda den onde forskaren Bolivar Trask.
Skådespeleriet är en styrka hos filmen. De yngre upplagorna av X och Magneto levererar. Fassbender med sin allvarliga arrogans och McAvoy med sin kantstötta optimism ser ut att kunna växa till att bli McKellan och Stewart.
Överlag är mixen av ytterst allvar och humor sublimt. Verklig historia kopplas elegant in i science fiction-sagan. En scen där unge Magneto ska tas ut från högsäkerhetsfängelset på Pentagon innehåller filmens bästa scen där den charmige Quicksilver rör om bland grytor och pistolkulor. Scenen går i slowmotion, Quicksilvers förmåga är att han är snabbare än något annat, med Jim Corces passande "Time In A Bottle" i bakgrunden.
Trots det seriösa melodramat är det fortfarande en actionfilm vars främsta syfte är vardagsflykt och häftiga scener. Där levererar "X-Men: Days Of Future Past" och de allvarligare tonerna blir ankaret som håller skeppet stadigt. En kompass som får tittaren att hänga kvar.