Luc Besson kan förmodligen bäst beskrivas som en ojämn regissör som varvar ”Det stora blå”, ”Léon” och ”The Lady” med bottennapp som ”Lucy” eller ”Farväl till maffian”. En genreväxlare av rang som trots allt verkar ha roligt. ”Valerian And The City Of A Thousand Planets” framstår som Bessons egen lekverkstad där han tagit ”Det femte elementet” och skruvat till den än mer så att den innehåller mer larv än någonsin. Sedd som film har ”Valerian” en del svagheter. Som en lek och en fantasi däremot håller den. En nybliven tonåring kan förmodligen få ut mest av Bessons senaste verk. Eller snarare en ovan filmtittare med förkärlek för äventyr och mycket av allt.
Valerian och Laureline är två federala agenter någonstans år 2150. Mest prominent i deras relation är Valerians önskan att de ska vara mer än partners och vänner. Han drömmer om romantik och hon känner tvekan inför hans promiskuösa förflutna. Egentligen tar det emot att berätta mer om storyn eftersom den både är rörig och samtidigt för enkel. Dramaturgin är osofistikerad. Beskåda filmen som finessen har lämnat bakom sig. Om det är kul, annorlunda världar och lätt spänning du är ute efter kan ”Valerian And The City Of A Thousand Planets” vara värd biobesöket. Spänningen naggas lite på kanterna eftersom berättandet är så pass förutsägbart. De få vändningarna i historien generar inte chock eftersom helheten ändå går att lista ut tidigt. ”Valerian” påminner om ”Avatar” men mindre berörande och mindre politisk. Vilket blir en betydande brist eftersom inte heller ”Avatar” var något mästerverk. Kärleksbudskapet är mer eller mindre osynligt annat än i överdrivet övertydliga konversationer.
Luc Besson har valt skådespelare som enskilt bär en ung charm rätt för filmen. Tillsammans är dock Dane DeHaan och Cara Delevigne inte helt klockrena. Om ”Valerian” vore en buddykomedi hade de fungerat utmärkt. Att de ska föreställa två personer mellan vilka det ska explodera av attraktion och sexuell spänning går inte riktigt ihop sig. Det är även svårt att köpa DeHaan som en Casanova som får alla kvinnor på fall. Om den magnetismen ska finnas i Valerian är DeHaan inte rätt skådespelare för jobbet. Ethan Hawkes enstaka minuter är mer övertygande än Dane DeHaans hela prestation i dryga två timmar.
Filmens styrka är att den inte är betungande att titta på. Även när du inte bryr dig, vilket kan vara rätt ofta, räcker det visuella och historiens enkla steg. Ofta känns ”Valerian” som en barnfilm förtäckt som vuxenfilm. En kvalitet som gör den ytterst passande för barn och vuxna att se tillsammans.