Årets stora filmfestival, den välkända i franska sydkuststaden Cannes, har precis avslutats och återigen har Woody Allen lyckats stjäla all uppmärksamhet.
Inte för att han gjort en bra film, kvalitén på ”Café Society” har inte diskuterats särskilt mycket. Däremot har hans gamla synder kommit upp till ytan igen. Hans barn Ronan och Dylan som varit öppna med anklagelser mot sin far om sexuellt utnyttjade använder de möjligheter de har till att väcka debatt i frågan. Medan Roman Polanski är rättmätigt avskydd av många får Allen ofta komma undan. De flesta är överens om att han betett sig konstigt när han förfört sin sambos tonåriga dotter, men få går längre än ”konstig”.
Sonen Ronan Farrow skrev en artikel för ”The Hollywood Reporter” där han bland annat berättar om hur Woody Allens PR-team ser till att Allen skyddas. Anklagelserna kommer ut minimalt och Allen kan fortsätta på gamla spår. Film efter film från regissören handlar om äldre män som helt bekymmersfritt blir ihop med yngre kvinnor. Woody Allen agerar utan skam därför att media, genom hans medarbetare, stänger de vägar de kan. Diskussionen finns inte riktigt i Sverige men desto mer levande i vissa amerikanska kretsar.
Samtalet handlar ofta om olika skådespelare som ställer upp i hans filmer. Cate Blanchette fick sin Oscar och lovordades. Men hon beskylldes även för att inte ta nödvändig ställning mot sin regissör. Samma sak hände i Cannes. Kristen Stewart, mest känd från ”Twilight”-serien, spelar i ”Café Society” och fick frågan om hennes deltagande i projektet. Stewart går längre än de flesta skådespelare när hon i alla fall erkänner att hon initialt var osäker på om hon skulle tacka ja. Eftersom hon kände till att Allens dotter skrivit ett öppet brev så sent som i 2014 om faderns sexuella utnyttjande av henne. Sedan kom hon fram till att hon inte känner någon av dem och har därmed inte rätt att döma. Det som gäller i världen i övrigt, att man inte ifrågasätter våldtäktsoffer speciellt lätt verkar enbart registrera som huvudbry hos skådespelare. Sanningen ligger nog närmare att den prestige det innebär att vara med i en Woody Allen-film är alldeles för dyrbar för de flesta. Själv skulle jag ändå föredra en skådespelare som sa ”ja han verkar vara vedervärdig men jag kan inte tacka nej till möjligheter av den här sorten”.
Samtidigt finns det flera faktorer här som tillför komplexitet. För det första får de manliga skådespelarna sällan eller aldrig frågor av den karaktären. Ingen frågade Colin Firth varför han både accepterar roll av Allen och speciellt där han gestaltar en femtioplussare som startar en relation med en tjugoåring. Sedan kan vi tala om de av oss som betalar för att få se hans filmer. Som kanske inte skulle acceptera beteendet om det drabbade oss själva eller våra nära men fortsätter att understödja honom indirekt. Om Woody Allens filmer inte sålde som de gör skulle skådespelare inte längre se det som en stor karriärslyft att få ingå i kretsen.
Det som borde fått uppmärksamhet i Cannes: Att Asghar Farhadi, mannen bakom ”Nader och Simin - En separation”, har återvänt med ny film som prisades för bästa manus.
Sämst just nu: Att alla kräks kors och tvärs i filmer. Vad ska spyfobiker göra? Måste allting visas?